Sirât

Sceneriet är magnifikt: ovanför platt, sandig mark reser sig branta klippväggar som visar miljoner års sedimentlager. Där ställer de upp sitt batteri av enorma högtalare. Dansen startar: många dansar långsamt för de vet att det kommer att fortsätta hela dagen, natten, nästa dag. Men andra drivs till intensiva rörelser av  rytmerna som får hela jorden att skaka. Det känns nästan fel att fem ur den stora rörliga gruppen får namn - Bigui, Jade, Tonin, Josh, Steff. Vilka är de? Är de pålitliga tack vare sin kärlek till musiken? Eller är de farligt gränslösa? Genom det pågående ravet rör sig Luis och Esteban, far och son som letar efter dottern/storasystern som varit försvunnen i fem månader. Ingen där känner igen henne från bilden de visar. 

Nästa morgon kommer lastbilar med militärer till platsen. Det pågår oroligheter i landet - Marocko - och de dansande utlänningarna skall eskorteras bort. Nu hinner man fundera över det europeiska privilegiet som böljar fram på olika sätt. Man kan skaka på huvudet åt de vita människor som inte vill låta världspolitiken och lokalbefolkningen störa festen, som smiter från deras omsorger och förhandlar med andra behövande om den ransonerade bensinen de behöver för att ta sig till nästa fest, nära gränsen till Mauritius. Men minuterna av dans i filmens inledning har gett oss förståelse för hur rytmen är som en religion för de ganska slitna personerna som jagar genom öknen efter nästa rave. Luis och Esteban följer deras stora slitna husbilar i sin lilla silvergrå buss.

Uppkoppling mot internet och GPS är inte att tänka på, en karta finns fast vem vet vad som är väster eller söder när man dundrar fram över de torra markerna. Men bilfärderna blir en lek för de erfarna rejvarna, och för Esteban känns de spännande händelserna och underbara vyerna nog som ett fantastiskt äventyr.

Filmens dryga första halva är som en övning i att acceptera långsamma, oväntade vändningar och försjunka i dem. Men det var oro som drev Luis och Esteban ut på den här färden, och det onda kommer inte att lämna dem i fred i öknen. När sorgerna kommer så kommer de slag i slag, som grymma överraskningar. Smärtan är förlamande. Ändå är filmen Sirât mycket vacker, sevärd och minnesvärd.