Long Story Short

De tre barn som Elliot Cooper och Naomi Schwarz har, har efternamnet Schwooper. Litet lustigt, men den animerade TV-serien Long Story Short gör ingen stor sak av det. En stor sak gör dock var och en i familjen av minsta lilla problem, och har man inte problem så skapar man det. Som matriarken Naomis passiv-aggressiva kommentarer till svärdottern Jen när hon kommer på besök. 

Familjens replikväxlingar är snabba och högljudda, och förmodade förolämpningar tas upp och analyseras i detalj. Det är närmast obegripligt hur en grupp människor kan vara så psykologiskt insiktsfulla och samtidigt så känslomässigt omogna att nästan varje samtal låter som ett gräl. Men det är väl vad man har vuxit upp med, både de vuxna barnen och deras föräldrar, och samtalsstilen återkommer i relationerna till andra utanför familjen, inklusive barnens partners.

Dock, efter första avsnittets munhuggande på hög volym, kommer en stillsam scen från några år längre fram i tiden, där äldste sonen Avi Schwooper tänker tillbaka på ögonblicken med vemod, vilket ger historien djup och en öppning för igenkänning.

Serien hoppar mellan olika tidsperioder både mellan och inom avsnitten. Berättandet ges av viktiga händelser ur familjens liv, och efter hand börjar de olika perspektiven ge en gedigen bild av de olika familjemedlemmarna, dels sedda ur andras synvinklar, dels i form av halvhemliga sanningar från det egna perspektivet om vad som egentligen hände. Lapptäcket av scener formar en helhet.

Det är litet distraherande att några av familjemedlemmarna är så fult tecknade, särskilt när deras röster ges av så extremt vackra människor som Ben Feldman (Avi) och Lisa Edelstein (Naomi). Det högljudda kaoset och ständiga pikarna är något man kan vänja sig vid samtidigt som man lär känna familjen Schwooper och får sympati för dem.