Publiken är andlöst stilla när operan börjar, och slutar, i tystnad. Först ser vi bara en gestalt, en svart silhuett mot scenens vita väggar. Personen går mot oss och stannar, och den nedsjunkande ridån hamnar emellan oss. När scenrummet öppnas igen lyser två röda ljus genom dimman, långsamt cirkulerande runt på den stora rundeln i golvet. Är det ljusen som leder de döda till dödsriket? När röken tunnas ut ser vi att det är en matt svart likbil, med grälande passagerare. Folket samlas för begravningen av farao Amenhotep III. Men han är inte död, han skall leva i evigheters evigheter! Folkets extatiska hyllning varar länge, i den sköna repetitiva minimalism som är perfekt för att skapa känslan av mäktighet och evighet.
Likaså förmedlar musiken och den stora folkmassan mäktighet och evighet vid kröningen av den nya farao, Akhnaten. Nu är folkmassans kraftfulla jubelrop blandade med kärlek och löften om trohet, när hans många grandiosa titlar räknas upp. Akhnaten är klädd i lysande brons och är stilla under den långa scenen av hyllningar tills han tar ton med sin ljuvliga, ljuvliga countertenor och ökar skönheten i musiken dubbelt.
Det är kongenialt med Philip Glass statiska (men inte stillastående) musik att handlingen i operan Akhnaten (Echnaton på tyska) främst framförs i talade ord mellan eller under ett antal utvalda, utdragna scener. De sju dansarna har en viktig roll i att hålla uppe spänningen, med sina tillika repetitiva rörelser med fascinerande variationer.
Uppsättningen på Komische Oper i Berlin är modernistisk, med personerna på scenen oftast klädda i svart eller vitt i den vita fyrkantiga låda som utgör världens centrum. Det får varje inslag av färg att lysa extra starkt, som i sista scenen innan paus, där Akhnaten och Nefertiti i långa rosa släp långsamt rör sig över scenen, sjungande om att älska varandra för evigt.
Men när Akhnaten och Nefertiti bygger en ny värld av sin kärlek och religionen kring solguden som Akhnaten grundat i sitt nybyggda palats, så negligerar de omvärlden till den grad att Egypten hotar att falla sönder. Folket klagar och generalerna gör uppror mot Akhnaten. Utanför den starkt belysta kuben fanns annat han hade behövt se och göra. Riket, farao och kärleken varade inte i evigheters evighet. Eller gör de det ändå? Slutscenen är vemodig, men tack vare Philip Glass starka musik kom några timmar av evigheten tillbaka till oss. Publiken gav hurrarop och stående ovationer för den gudabenådade countertenoren John Holiday och den skickliga orkestern, som i den mjuka, vackra akustiken med säker hand berättade historien med fantastisk musik.
Hej Jenny! Jag tycer att operan: Echnaton, ( Achknaton) verkar att vara en härlig opera med en mycket intressant handling och som du skriver även mycket härligt musikaliskt! På Der Komische Opera i Berlin! Marika Frykholm
SvaraRadera