Zeynep och Mehmet längtar efter barn. De har förberett sig noga och är redo - nu kan barnet komma! Men vänta... de har ju glömt att "göra" barnet... Litet klantiga, absurda och roliga - sådana är Mehmet och Zeynep och fortsätter att vara resten av livet, även efter att de har fått sitt barn.
Och barnet de får är ännu underligare. Vi möter honom med vuxet utseende i en monolog innan han fötts. Han kommer från en apelsinkärna och vill helst tillbaka dit. Genom fönstret i sitt röriga lilla rum ser han en annan person och pratar med honom. Det här är enligt min mening den mest surrealistiska och sköna scenen i hela serien, och när historien fortsätter blir det ofta litet mer tokroligt än genomtänkt. Men det är ändå underhållande att se den lillgamle Metin och hans kloka kompisar växa upp och gå olika vägar i livet, och många av de mest originella scenerna är tänkvärda på sina egna sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar