söndag 5 maj 2024

The Regime

Alla älskar landets ledare - eller hur? Eller? Ja, hon själv är i alla fall övertygad om det. Vi kliver in i ett klassiskt centraleuropeiskt palats mitt under en stor sanering. Nej, det är inte efter ett kuppförsök, det var flera år sedan den senaste kuppen, utan det är på grund det svarta möglet som ledaren, Elena Vernham, är känslig för. För sin hälsas skull behöver hon någon som går runt och mäter luftfuktigheten, och den personen är den övervåldsanklagade officeren Herbert Zubak. 


Drogad till foglighet släpas han in i palatset och sätts på det småfåniga jobbet att gå omkring med en mätare, men snart visar han sig duglig inför Elena och de börjar utbyta hemligheter - i varandras drömmar! Herbert är snabb på att utnyttja den känslomässiga kanalen till den hypokondriska diktatorn och blir betrodd med att applicera potatisomslag på den förtjusta Elena, som viftar bort det faktum att metoden inte har någon grund i vare sig hennes eller makens läkarutbildningar. Och värre skall det bli, när klimakterievallningar får henne att kyla ut hela slottet och tvinga alla att låtsas som att de inte alls fryser.


I skuggan av en maktfullkomlig ledare är det bäst att lyda hennes minsta vink, hur absurd den än må vara. Förmodligen har Elena Vernham ingen alls förståelse av världsläget eller framsynt politik för det egna landet - sådana stunder får vi aldrig se i TV-serien The Regime. Nej, hon håller sig oftast innanför palatsets murar, övertygad om folkets kärlek till sig själv och irriterad över andra länders krav. Nog kan hon väl ena nationen med ett upprört offentligt tal om USA och dess påverkansförsök i resten av världen? Men vi tittare ser hur anklagelserna om omoral kommer från någon som själv är komplett korrupt och faktiskt ofta passerat gränsen till galenskap. Från Elenas synvinkel blir det ju enklare att sälja driften av landets koboltgruvor till Kina än att driva dem själv och hantera de strejkande arbetarna - snabba pengar till statskassan och den privata kassan, bra bra. 


Herbert Zubak har blivit Elenas förtrogne och kommer henne närmare för varje månad som går. Andra långtida spelare i Elenas kabinett känner oro över sina förut så säkra platser i solen, men gissar också att Herberts uppgång bara är upptakten till ett djupt fall, ända ned i fängelsets källarhålor. Fast så börjar även verkligheten att pocka på i form av missnöjda gruvarbetare, bönder och demonstranter...


The Regime placerar sin handling i ett diffust centraleuropeiskt land, med anglosaxiska/allmäneuropeiska namn på personer och platser och med gedigna brittiska accenter på så gott som alla de ypperliga skådespelarna (i synnerhet Kate Winslet, så härligt självupptagen och självsäker i sin inbillade hjälteroll). Det gör att man inte så lätt kan avfärda historian som "förtryckt slaviskt land på nittonhundratalet" utan behöver ta den på allvar, inklusive alla av Elenas fräckaste lögner och personliga nycker. För hur orealistisk The Regimes handling än framstår som, så kan vi vara säkra på att det har utspelats ännu mer surrealistiska scener i länder genom världshistorien. Bara häromdagen förbjöd Tjetjenien musik som är för snabb eller för långsam. Den svarta humorn och rappa handlingen i The Regime låter en skratta och skaka på huvudet, men den kvardröjande känslan är att detta lika gärna kunde ha hänt eller händer just nu bakom väggarna i något presidentpalats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar