Efter det stora kriget är livet i Tyskland komplicerat. Inflationen är hög, det finns ont om arbete, människor är fattiga, ja hela landet är fattigt och krigsskadeståndet skall betalas därtill. Scenen i Thalia Theaters stora salong snurrar konstant och människorna måste gå eller springa för att hålla sig ikapp med händelserna. Längst bak på scenen står två musiker som ibland skapar stigande spänning, men desto oftare illustrerar tidsandan med hetsiga toner som slår över i kakafoni.
Man gör vad man kan för att komma över pengar för att klara sig; kvinnor säljer sina kroppar, de hänsynslösa rånar sina medmänniskor. Vår huvudperson Wolfgang Pagel spelar på roulette. Fyra av de stora vita kloten på scenen knuffar han bort i sin fylleilska, det femte är roulettekulan som alla hoppas på, och som Pagel akrobatiskt glider undan när den börjar svinga tungt och hotfullt över scenen. Uppsättningen kombinerar fysisk teater med skarpa filosofiska utsagor om livet och dess drivkrafter, i denna scen på exakt samma gång och mycket skickligt framfört av Sebastian Zimmler i huvudrollen.
Storvinsten fladdrar bort i vinden, äktenskapet med fästmön Petra som pengarna skulle gå till måste skjutas upp när hon av polisen sätts på tukthus. Men den fulle, sammanbrutne Pagel hittas av två kompanikamrater från kriget. Hans tidigare överordnade Ryttmästare von Prackwitz ger honom tjänst på sitt gods tillsammans med den noggranne och jordnära von Studmann, vilken gestaltas ypperligt av Oda Thormeyer.
Godset ligger långt från händelsernas centrum men kaos finner sin väg dit ändå. von Prackwitz koleriske svärfar haltar runt på dubbla käppar och skriker ut sina befallningar - några ögonblick av komik att vara tacksam för! Den femtonåriga dottern Violet är alltför kärlekskrank för sitt eget bästa, och i skogen intill planeras i hemlighet ett kuppförsök mot den bräckliga demokratin.
I Hans Falladas berättelse (boken Varg bland vargar efter uttrycket Människan är människans varg, här dramatiserad av Christina Bellingen) blir det tydligt hur lågt människoliv värderas, när man gör så mycket ont mot varandra på så många olika sätt. Till en början är det en nackdel att den tomma scenen inte visar skadorna och fattigdomen i 1923 års Berlin. Men scenen fylls efter hand, tack vare Pagels idoga arbete, av kala upprätta trästockar vilka blir till en allt snårigare skog för människorna att jaga varandra i.
Föreställningen är över tre timmar lång och kanske hade några bihistorier kunnat kortas eller strykas. Tolv skådespelare bär upp långt fler roller. De många männen bär likartade kläder i dämpade färger och det är inte alltid tydligt vem som är vem, men scenerna pågår tillräckligt länge för att man skall kunna sätta sig in i vad som pågår och vems liv som står på spel. Att just de ögonblicken av liv och död får ta sin tid är gott gjort av regissören Luk Perceval.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar