torsdag 21 december 2023

Enigmavariationer på Konserthuset Play

James MacMillans Cellokonsert (1997) kräver en skicklig solocellist och det har Kungliga Filharmonikerna i sin egen Marie Macleod. Verket har ovanligt framträdande slagverk, dels i form av taktfasta, pådrivande rytmer (varierade mellan satserna) och också dramatiska (men inte okontrollerade) kortare utbrott. Det har också andra delar av orkestern, men det uppstår ingen antagonism mellan orkestern och den mer sympatiskt klingande soliststämman, de är som kämpar mot ett gemensamt mål. 


Musiken citerar då och då några takter av psalmer på ett postmodernt sätt. Som att man inte längre kan sjunga dem fullt ut, med den ursprungliga intentionen, nu när vi inte längre är så säkra på buskapet eller oskyldiga inför det. Att de ändå finns där är som ett (gott) försök att visa upp och knyta an till det eviga. Och medan orkestern dundrar vidare i några sista takter tynar cellon bort, allt svagare... Musiken är mycket dynamisk och intressant att höra.

Edward Elgars Enigmavariationer (1898-99) började som ett skämt, med de olika satserna som porträtt av kompositörens närmaste vänner, men blev ett seriöst verk som också gav Elgar uppmärksamhet och uppskattning. Man kan undra hur vännerna uppfattade sina karakteriseringar! Där finns ett sprittande Intermezzo, men också en mer majestätisk och en annan mer lyrisk Variation på ursprungstemat. Kungliga Filharmonikerna spelar som vanligt precist men känslofyllt, här ledda av den vid tillfället nytillträdde chefdirigenten Ryan Bancroft. De två verken i konserten är både mer än underhållningsmusik: de gör något nytt av musiken och sätter tankar i rörelse. Även om en konsert oftast gör sig bäst på plats i salen, fick jag mycket ut av den här filmen på Konserthuset Play och rekommenderar den varmt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar