Man kan ta tåg eller flyg från ett land i krig till ett land utan krig. Väl där märker man hur stora skillnaderna är mellan de båda länderna, inte bara i miljö och arkitektur utan i mentaliteten. Marina har lämnat ett attackerat Ukraina och flyttat till sin älskare Christian i ett välordnat västeuropeiskt land. På väg från flygplatsen ber han henne spänna fast sig med säkerhetsbältet. Fastän de sitter i baksätet! "Jag är förälskad i en ynkrygg", tänker hon. I Ukraina har man värre hot mot livet att hantera, och där säger taxichaufförerna att man får röka i bilen. Ingen anledning att vara försiktig när omständigheterna är som de är.
Den ukrainska pjäsförfattaren Iryna Serebriakova förankrar kontrasten mellan det gamla och det nya landet i konkreta exempel och miljöer, som hur våghalsig man är i en bil, eller att man kan gå in i en affär och där är fullt av varor som man kan köpa, till och med glass! Det är förståeligt hur mycket av det som västeuropéerna hakar upp sig på framstår som tillgjorda lyxproblem för Marina, som Christians halvvuxne son Ivan som inte funnit sig tillrätta i sin könsidentitet och hur Christian böjer sig inför Ivans utskällningar. Kriget i hemlandet förstärker de skillnader i mentalitet som redan fanns där. Men pjäsen låter också Marina se det som är bra i västlandet och ifrågasätta sitt eget ifrågasättande. Av den anledningen blir den korta pjäsen rik på nyanser och minnesvärd för att den låter konkreta scener ur samtiden bli allmängiltiga.
Iryna Serebriakovas pjäs Min europeiska kärlek är ypperligt översatt till ledig svenska, och väl framfört av Spacetimelab. Pjäsen är huvudsakligen är en beskrivande monolog framförd med inlevelse och god balans mellan känslor och resonemang av Anette Jellne som Marina. Repliker och passande bakgrundsmusik passas in från Oscar Rosberg och Richard Asker vilka spelar Ivan respektive Christian.
Författaren var på plats och efter pjäsen hölls ett intressant samtal inför publik med henne, Torbjörn Elensky och skådespelarna. Iryna Serebriakova berättade hur ett tema för henne när hon skrev pjäsen, själv utflyttad från Ukraina till Västeuropa, var den tacksamhet hon visste att hon borde känna inför att ett annat land tagit emot henne och givit henne trygghet. Där vill jag själv kommentera att det är viktigt att höra röster likt Marinas så att man inte lutar sig tillbaka som en nöjd välgörenhetsivrare. Därtill berättade Serebriakova om hur det gick till när hon själv valde att emigrera. Det var när hennes papegoja hade dött, och när hon trots att hon hade pengar inte kunde skaffa mat och medicin till sin döende hund. Runt sig hörde hon liknande historier från andra: trots utbildning, jobb och pengar fanns inte det man behövde i landet. Man hade det man trodde man borde ha men kunde ändå inte ta hand om och skydda sig själv. Men Serebriakova berättade sedan också om motsättningar mellan människor som emigrerat från Ukraina och de som stannade kvar, även mot dem som stannade kvar i Ukraina men flyttade till de västra delarna, bort från de värsta striderna. Det var mycket intressant att få fler konkreta insikter i hur kriget skakar om ett land, inte bara när bomber krossar byggnader utan i valen som en människa måste göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar