måndag 31 juli 2023

Secessionen. Klimt, Stuck, Liebermann på Alte Nationalgalerie Berlin

Vid förra sekelskiftet ville ett antal konstnärer i Wien inte bara smycka samtiden utan också omdana samhället till ett skönare och rättvisare liv. Naturligtvis var den rörelsen inte begränsad till Wien utan fick också avläggare i Berlin och München, och det är givande att få se verk även därifrån. Dock är utställningen Secessionen. Klimt, Stuck, Liebermann på Alte Nationalgalerie i Berlin mer fokuserad på tavlorna och mindre på arkitektur och ambitioner för samhällsklimatet, men den är förstås ändå mycket intressant.


Gustav Klimt var en superb representant för Wiener Secession som vi minns än idag, men just därför är det fint att få se exempel på verk av hans samtida, såsom Ferdinand Andri och Koloman (Kolo) Moser som står för de två planscherna längst till höger.



I München grundades 1896 tidskriften Simplicissimus, med en tuff röd bulldog som maskot, fast besluten att trotsa censur och trakasserier från myndigheterna. Tidskriften innehöll bidrag av goda författare som Hermann Hesse, Robert Walser och Rainer Maria Rilke.


Även i München ägnade man sig dock åt utställningar med sköna, inspirerande verk, här inlockandes med planschen designad av Franz von Stuck.


Secessionsbyggnaden i Berlin ser underbar ut på bild och tavlor men finns tyvärr inte kvar idag.



Några av Berlinkonstnärerna skapade drömlik konst, som Georg Kolbes Die Goldene Insel (1898) och Ludwig von Hoffmans Zur Freundlichen Erinnerung an den Fall Munch (1892). Den senare tavlan anspelar direkt på det motstånd och den förtida stängningen av en utställning med Edvard Munchs konst samma år. Den senare finns representerad på utställningen liksom Akseli Galen-Kallela, då Berlinersecessionen också intresserade sig för internationell konst.



Ännu mer introspektion och dröm bjuds i tavlorna Die Flamme (1902) av Wilhelm Berntzik, Landschaft mit Figuren (Traum) (1900) av Hugo von Habermann och Hausbau (1908) av Rudolf Jetmar.




Mindre eterisk men ändå stigen ur en dröm är Schwerttänzerin (1891) av Adolf Brütt.


Några av Berlinkonstnärerna steg in i hemmets lugna vrå och porträtterade barnen och vardagslivet där. Jag blev uppmuntrad av att se tavlan Porträtt Suzanne Aimée Cassirer (1901) av Max Slevogt då den även pryder novellsamlingen av Robert Walser som jag just köpt och där en av berättelserna handlar om flickan på tavlan. Car Molls verk Salon im Haus von Carl Moll auf der Hohen Warte (1903) intresserar mig då man får se litet av inredningsidéerna som rörelsen förde med sig. I Gotthardt Kuehls Das blaue Zimmer (1900) kan man dock se hur möblemang och ideal från tidigare, tyngre tider hänger kvar, även om gestaltningen är livlig och färgrik.




Sköna damer bör fästas på bild för evigheten, såsom den skira Dame im Weiss (1898) av Ernestine Schultze-Naumburg, Bild in Weiss-Schwarz av Wilhelm List och den magnifika Dame in Gelb (1899) där Max Kurzweil målade av sin hustru Martha i en självsäker pose.




Av dessa konstnärer var ett flertal uppvuxna i staden, så naturen fascinerade men på ett litet avstånd, eller tuktad i stadsmiljö. Det är lätt att sympatisera med när man ser de inbjudande tavlorna såsom Alice Trübners Schloss Hemsbach bei Weinhem (1904-1908), Maria Slavonas Häuser am Montmartre (1898), Max Uths Der Biergarten (1910) och Max Schlichtlings Strandvergnügen (1899). Secessionskonstnärerna i Berlin och München var mer öppna för influenser från impressionismen, surrealismen och andra rörelser i tiden. Det är bra att få en bredare bild än bara den idealistiska från Wiener Secession, men man kan ändå önska att de wienska idéerna om skönhet som genomgriper hela samhället fått mer genomslag och levt kvar än idag.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar