söndag 23 juli 2023

Oppenheimer

Vad kan du säga till ditt eget försvar, när du sitter i ett trångt rum framför en grupp män som vill finna den allra minsta luckan i dina utsagor och vränga upp den till något brottsligt? Vi har väl alla lögner och ögonblick att vara mindre stolta över i våra liv. För J. Robert Oppenheimer är de desto tyngre vägande då hans säkerhetsklassade arbete ledde fram till bomberna som tog hundratusentals människoliv i andra världskrigets slutskede, och då han uttryckte politiska åsikter som gick emot den officiella linjen i USA. 


Bilden faller bakåt i tiden och vi får se en ung Oppenheimer som tar sig till Europa för att lära sig mer om kvantfysiken, den nya spännande vetenskapen om världens uppbyggnad. Som älskare av fysik och matematik hade jag velat se mer av att behöva förstå materien på ett nytt sätt och den svindlande känslan när fler och fler tankar kopplas samman. Det är tyvärr inte filmens fokus; senare får vi några nödvändigtvis förenklade scener när man kopplar hur resultaten av nya beräkningar kan användas praktiskt - för processen som skapar den stora bomben. Istället syftar de inledande scenerna till att visa Oppenheimers breda intresse för kultur och samhällets ordning, och börja introducera det stora persongalleri som kommer att behövas för att bygga bomben och bära filmen.


Något annat jag gärna hade haft mer av var känslan av hur det pågående kriget i övriga världen gör att forskarna i USA vill skapa den kraftigaste bomben som skall skrämma motståndarna till att sluta kriga, nu och för alltid. Det är gott att filmen inte varvar in regelrätta krigsscener, och visst nämner man ofta avskräckningen som syfte med bomben, men som åskådare behöver man själv tänka sig ett lager av desperat brådska att komma först med den praktiska tillämpningen hos de räknande och skruvande männen i sina ändå trygga lokaler på andra sidan Atlanten.


Det går ändå att uppskatta att filmen inte är så förenklad att den utmålar Oppenheimer som de förtrycktas försvarare. Hans engagemang för facklig anslutning och det lokala kommunistpartiets krav på rättvisa i samhället är ambivalent och sporadiskt, uppblandat med arbetet, vardagslivet och alla dess utmaningar. Är det inte en styrka, för en själv och för landet man bor i, att man kan föreslå alternativa ordningar för samhället - och senare ompröva sina åsikter? Men i det där trånga förhörsrummet åratal senare kan allt som Robert Oppenheimer sade och gjorde vändas emot honom själv.


Tidigare har han hyllats som Amerikas hjälte, nu sitter han på de anklagades bänk. Vi kommer att få se hur ytterst Kafkaesk situationen är, då förhörsledarna sitter på hemligstämplad information som varken Oppenheimer eller hans försvarare får se innan de frågas ut om den. Det är också intressant att denna förnedrande, livsavgörande och ändå sorgliga och tråkiga process är hur filmen avslutas, inte med de hetsiga, triumfatoriska scenerna när bomben slutligen har byggts samman och provsprängs i en enorm, vacker och dödlig explosion i öknen. Sådant är livet. Succé. Småaktighet. Misslyckande. Personligt agg som styr livet in på andra spår. För en tänkande människa; ett återkommande tvivel på sig själv och sin roll i världen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar