The Last of Us

Man kan vara generellt ointresserad av zombiefilmer men också se att det finns skillnader mellan de olika TV-serierna och filmerna i genren. Den som ogillar splattrighet och återkommande flykt- och slaktscener kan ändå ha utbyte av TV-serien The Last of Us. Det är inte "vanliga" zombier vi möter där, utan en svamp som infekterar människor och driver dem till att sprida smittan vidare. 

TV-serien är en filmatisering av ett omtyckt dataspel med samma namn och det finns webbsidor som bryter ned hur varje avsnitt motsvarar etapper i spelet eller avviker från dem. Men även för någon som aldrig har spelat spelet är det givande att se The Last of Us och dess version av en dystopisk framtid. Tjugo år efter att svampen Cordyceps muterat och svept över jordklotet håller sig de överlevande, osmittade människorna undan i grupper, och vi får se flera fascinerande scenerier där växtlighet tagit över forna stadslandskap eller byggnader.

Serien har ofta ett lugnt tempo, och låter sidohistorier utvecklas under ett avsnitt med detaljer som inte direkt för handlingen framåt men blir desto mer intressanta och minnesvärda just därför, som en del i ett världsbygge och en historieskrivning över en mänsklighet på vippen att utplånas. Men tempot kan också öka till max, som i inledningsavsnittet när smittspridningen just tar en explosiv början och kaos uppstår. 

Tjugo år senare är det inte bara svampsmittade människor man behöver hålla undan för, utan även grupperingar av människor som antingen bara vill plundra och döda, eller som skapat ett samhälle med olika sorters drakoniska regler. Det är ganska deprimerande att det så ofta framställs som att människan är sin egen värsta fiende i en postapokalyptisk framtid, och att det är den starkes makt som gäller. Då är det mer spännande att från TV-soffan se de olika varianterna av svampzombier. Det är mycket lyckat regisserat hur de tar sig fram på icke-mänskliga sätt; stapplande, krypande och rullande när omgivningen passar för det. Förutom det förvridna utseendet bidrar det till att göra dem extremt uncanny.

Med allt detta sagt är The Last of Us egentligen inte så extraordinär i övergripande handling och enskilda monster-möten, men vinner stort på hur de enskilda människornas personligheter får ta stor plats och påverkas av det de upplever, särskilt i hur barnen i de mer fungerande samhällena funderar över hur världen fungerar och sin plats i den.