Projicerat på scenens inre ridå ser vi hur Stella och Hoffman lyckligt klär granen tillsammans - och sedan tar kärleken slut, och städas ut med alla Stellas prylar. Inget att undra på att Hoffman är nedslagen och hasar runt i rosa vidöppen morgonrock och kalsonger. Medan han sjunger sin första stora sång, den om Kleinzack, ser vi en yngre upplaga av Hoffman (med samma röda kalufs och rosa i klädedräkten) mobbas av sportfånar i duschen efter en match.
Detta scenario är inte helt begripligt, inte heller varför Musan i den här uppsättningen uppträder i helnaken fatsuit. Rent generellt är min uppfattning att de moderniserade och tillagda inslagen inte tillför något annat är mer förvirring. Men musiken förlåter allt. När tre upplagor av Hoffman tillsammans börjar sjunga om kärleken i sitt liv, då stegras insatsen och det magiska börjar anas.
Så börjar alla - vi i publiken liksom alla på scenen - att bli pirriga inför Olympias ankomst. Vi hör det av vad hennes far skrytsamt berättar, men ännu mer i musiken. Vi ser henne på film och vi ser hennes skugga på scenen. Långsamt nalkas hon altaret för att giftas bort till Hoffman. Här ser vi henne som en barnbrud, okunnig och oskyldig, och hennes hackande och tvekande uppstår när hon inte vet hur hon skall bete sig som nybliven vuxen. De lystna prelaterna från underjorden som befolkar kyrkbänkarna följer hennes minsta rörelse och vi följer varenda ton i hennes ljuvliga aria.
Men ännu längre applåder får den oändligt begåvade Kerstin Avemo för sin nästa stora rollprestation, den skickliga sångerskan Antonia med sin vacklande hälsa, men här är Hoffman också den avundsjuke rivalen som vill att hon skall avsluta sin karriär av egoistiska skäl.
Giulietta är den sköna kurtisanen som förtrollar Hoffman och alla oss andra med den fantastiska barcarollen om kärleksnatten, framförd tillsammans med Musan (Kerstin Karnéus). Hennes klänning liknar litet grand den ikoniska glittrande klänningen och minsann om Kerstin Avemos röst här också släpper fram litet av Marilyn Monroes sexigt beslöjade röst.
Med sina disparata scener och huvudroller är Hoffmans äventyr svår att ge ett sammanhang, och den här uppsättningen gör det tyvärr bara ännu svårare för sig. Men trots att jag inte hinner få djupare sympati för någon annan är Olympia så är musiken och de många goda sångarna en stor njutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar