The Echo Wife av Sarah Gailey

En framgångsrik forskarkarriär betyder inte nödvändigtvis ett lyckligt äktenskap, särskilt inte när man som Evelyn är gift med en man som vill ha en hemmafru och barn. Evelyns man Nathan är extra hjärtlös när han för att hitta en bättre fru använder sig av Evelyns framsteg inom sitt forskningsområde - kloning av människor. Det är Evelyns celler han använder att odla klonen ifrån, men han har modifierat henne så att hon skall bli den partner han vill ha.

Man kan ofta behöva acceptera litet vingliga förklaringar på vetenskapliga upptäckter i skönlitteraturen, men i The Echo Wife finns väldigt mycket att opponera sig emot. Kloningstekniken är alltså så framgångsrik att man kan få fram en komplett vuxen människa på bara två veckor, och dessutom kan man konfigurera den så att den får några önskade egenskaper. Och detta tycks ha skett utan särskilt djupgående etiska diskussioner, inte ens av det slaget vi redan idag håller om kloning, förutom ett förbud mot att låta kloner kunna reproducera sig. (Gissa vem som har brutit mot det förbudet.) Trots att Evelyns klon Martine är en autonom varelse med självmedvetande ses klonerna i samhället som rena förbrukningsvaror:

Clones aren't people, legally speaking. They don't have rights. They're specimens. They're body doubles, or organ farms, or research subjects. They're temporary, and when they stop being useful, they become biomedical waste. They are disposable. With the right mindset, conditioning a clone feels like any other research project.

Hur Nathan skall kunna hemlighålla sin klonade fru och deras barn för evigt hinner man fundera mer på under läsningen än Nathan själv gjort under de månader han har arbetat fram klonen och sedan flyttat ihop med henne. Senare i handlingen när komplikationer måste lösas på krångligaste sätt uppstår liknande dilemman och än en gång ägnar ingen det en tanke förrän de står inför fullbordat faktum.

Visst är det spännande när insatsen fördubblas gång på gång, och vi får några skymtar av filosofiska funderingar kring att Martine är en nedtonad version av Evelyn och har mer av hennes mors manér. Men till saken hör att boken överförklarar allt som händer, inklusive Evelyns känslor inför varje vändning, och det är onödigt och irriterande. Boken är ganska underhållande, men det är synd att de spännande idéerna pratas bort och slarvas bort i halvsmält nästan-vetenskap.