Förra gången fick de ställa in, men nu fyrtio år senare skall de försöka igen med att uruppföra den världsberömda konstnärinnan Alison Geoffreys ljudverk The light is inside the box. Det är ju femtioårsjubileum för kulturhuset i Skeppsby Park, alla ser fram emot firandet! Fast... nu har det begåtts ett fruktansvärt brott i parken. Men festen får inte ställas in! Kan man överlagra jubileet med den avancerade rekonstruktionen av brottet? Eller kanske göra en promenad där man i parken lyser upp de platser där det har begåtts brott för människor att gå runt och titta på?
Ja, folk är otroligt intresserade av brott och brottsutredningar idag. Hans Christian "Hacke" har en podd där han berättar om ett par av dem som kom honom väldigt nära, uppväxt som han är i kvarteren. Samtidigt pågår brottsutredningen. Och samtidigt händer mycket annat; människors drömmar, beskedliga och storslagna på samma gång, berättas för oss på olika vis. Många drömmer om att få barn på något vis - här framstår alla sätt som litet underliga men det är också rörande.
Dock är föreställningen i huvudsak förvirrande. Även om det nog är menat att det skall vara svårt att få begrepp om vad som har hänt, och udda detaljer från brottsplatsen skall dyka upp på olika sätt, så har scener klippts upp och flyttats om så att alla röda trådar blivit små stumpar och vi inte kommit någon karaktär in på djupet. Den stora behållningen kommer i den långa scenen allra sist, som låter handlingen försjunka i en absurditet som utvecklas längs sitt eget spår och blir galet sympatisk. Skådespelarna Eric Stern och Sofia Rönnegård gör goda insatser, men Eva Rexed lyser i alla sina brottstycken till roller och det känns gott att se.
 |
| Foto: Per Kristiansen |
Hej Jenny!
SvaraRaderaJag tyckte också att det var rörande med dom som ville ha barn men kanske inte hade haft möjlgiheten av olika anledningar att få barn. Jag håller med dig det var rörande då dom två kvinnorna sitter i parken och den ena berättar om dom barnen som inte är hennes för den andra kvinnan. Jag är hopplös på namn! Men du vet vilka jag menar?
Marika Frykholm
Ja visst, den långa scenen på slutet där de två kvinnorna (och jag minns inte heller deras namn) satt och pratade var den bästa enligt min mening. Där fick de utveckla sina litet udda tankar i lugn och ro, utan att behöva pussla in det i mysteriet och den pågående brottsutredningen.
SvaraRadera