We Own This City

Sgt Wayne Jenkins håller ett öppningstal för sina mannar i Baltimores poliskårs nystartade enhet Gun Trace Task Force. Det går inte an att trakassera de misstänkta de stöter på på gatan, inte hota och misshandla dem för att få fram svaret de vill höra, inte ta ut sin ilska på dem. För då förlorar de förtroendet för polisen och ger dem inte det de verkligen behöver: ledtrådar för att hitta dem som ligger bakom allt, information som håller i domstolen för att till slut röja undan kriminaliteten på Baltimores gator. Det är ett brandtal för att bete sig hederligt, för att det lönar sig i längden, och vem som helst kan bli imponerad och inspirerad av det.

Och sedan går Jenkins ut och hunsar en liten stillsam farbror med en flaska sprit.

Under flera år berättade The Wire om Baltimores knarkhandel från alla synvinklar: polischeferna, poliserna på gatan, småkillarna som langade, de större fiskarna som samordnade droghandeln, Omar och hans kumpaner som stal från droghandlarna. Serien var fiktion men mycket realistisk. Nu har dess skapare, David Simon och George Pelecanos, producerat We Own This City efter en bok som dokumenterar verkliga händelser i Baltimores poliskår: hur denna nämnda Task Force började ta sig friheter i sina ingripanden, och hur andra tjänstemän försökte nysta i vad de hörde för att till slut kunna stoppa Wayne Jenkins och hans mannar.

Jodå, de gör verkliga tillslag hos knarkkungar och hittar väskor fulla med pengar och andra väskor fulla med knark. Någon gång på vägen faller det polismännen in att själva ta för sig av vad de hittar och bara rapportera in hälften eller ännu mindre. Efter hand blir tillslagsmetoderna brutalare och urskillningslösare. Det är motbjudande att se hur vem som helst som hamnar i deras synfält kan anklagas för droghandel, förlora de pengar de råkade ha på sig, och i värsta fall få rejält med stryk. En del av dem är förvisso kriminella och sedelbuntarna kommer från knarkförsäljning, men andra har just plockat in dagskassan från sin butik och är på väg till sin nyförlösta syster. Tack och lov frossar inte kameran i deras förnedring och förtvivlan, men vi får se dem några månader senare när de berättar för civila utredare vad de förlorade och hur deras liv slogs sönder. Inte sällan planteras det i efterhand bevis för att polisernas ingripanden skall rättfärdigas.

En misstro gror hos domstolen mot de många och luddigt underbyggda målen som kommer in från Gun Trace Task Force, och flera av dem skrivs av. På olika nivåer börjar civila utredare det tålamodsprövande arbetet med att nysta fram när brott begås av dem som är satta att skydda samhället; de får arbeta med avlyssning av utvalda personer, i kombination med pusslande med vänskapsförhållanden och händelser.

Handlingen i We Own This City flyter tidvis trögt och tidshoppen kan krångla till det. De mest givande scenerna är när snaran dras åt kring Wayne Jenkins och hans gäng. Några av mannarna verkar lättade över att få tala ut om vad de har gjort - de kände sig aldrig väl till mods med det, men det gick inte för sig att säga emot och stoppa Jenkins, eller skvallra på sina kolleger. Jon Bernthal gör ett ypperligt jobb i rollen som den karismatiske Wayne Jenkins, som hela tiden är övertygad om att allt han gör är rätt; när han peppar sina mannar i ännu ett brandtal, när han övertygar en osäker kollega om att de gör rätt, när han ledsen och besviken talar om allt han har gjort för sin stad och nu vill de sätta honom i fängelse. Serien får ett tillfredsställande slut men i verkligheten är inget slut än.