Stadsteaterns stora scen är naken så när som på stora trappsteg att sitta på och en rörlig ridå som kan zooma in personer och skeenden som en TV-skärm. Men när Fru Jarrett (Chatarina Larsson) promenerar fram längs scenkanten kan vi lätt leva oss in i att det är en trädgård hon slår sig ned i, intill damerna hon tycker att hon känner igen - Sally, Vi och Lena (Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg). Kvinnornas småprat stoppas då och då när Fru Jarrett reser sig och deklamerar mäktiga dystopier, natur som utarmas och blir till katastrofområden, människor som gränsas in och dör på svårartade sätt.
Hennes ord är ett avbrott mot det trevliga småpratet men vi skall inte tro att de tre övriga kvinnorna är ovetande prat-tanter. I tur och ordning har de var sin monolog där tankarna väller ut - Lenas klaustrofobiska ångest, Sallys rädsla för katter, stunden då Vi lyfte kniven mot sin man och vad det gjorde mot hennes familj. Ärligt talat är dessa monologer mer gripande än de omtumlande katastrofscenarierna, vilka haltar litet i sin omfattning och orimlighet. Kvinnornas inre liv, grundat i vardagen men ändå skrämmande, är behållningen av Caryl Churchills pjäs Undkom Ensam.
Nästa korta pjäs, Tänk Om Om Bara, är likaså grundad i mänskliga erfarenheter och så gripande när N (Lars Lind) ropar ut sorgen efter sin döda hustru. Och så kommer metafysiken in - bokstavligen kliver en annan framtid (Natalie Minnevik) in på scenen och lovar att om han får henne att hända så blir allt annorlunda. Men hon är inte den enda framtiden som vill bli till. En hel kör av möjliga framtider kommer in och sjunger om sig själva och sina möjligheter! Det är så charmerande, Romkören sjunger så ljuvligt och ändå är de ännu inte förkroppsligade! Det är däremot Nuet (Anders Johannisson), och fastän han redan finns på plats så säljer han in sig själv som värsta 80-talsyuppien.
Alla dessa möjligheter börjar bli betungande, när som helst kanske de blir till krav och har N överhuvudtaget en chans att få tillbaka sin älskade? Hans uppgift verkar svårare än Orfeus då han inte ens vet vad han bör göra för att det skall bli rätt. Nu är det metafysiken som känns verklig och påträngande i sina vardagliga kroppar, och det är skickligt och spännande gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar