Crimes of the future

Redan tidigare har David Cronenberg visat oss människor som dras till varandra på grund av en attraktion till något som andra finner obehagligt. Nu befinner vi oss dock i en framtid där många blir upphetsade av en ny sorts lekar, men inga är lika passionerade som performanceartisterna Saul Tenser och Caprice. Mutationer i de inre organen har börjat uppstå hos människor, och förmodligen i högst takt i Sauls kropp. Vi ser honom vrida sig i smärta när en ny körtel vuxit fram i hans kropp. Hans alienliknande sovkapsel måste justeras för att hantera de nya hormonerna som produceras.

Den nya körteln måste registreras hos National Organ Registry, en liten myndighet med större befogenheter än de slitna kontorslokalerna och taffliga byråkraterna ger sken av. Men sedan är det dags att planera nästa performance - operationen där Caprice plockar ut den nya körteln, live inför publik. Åskådarna är fascinerade, inklusive de två byråkraterna Timlin och Wippet - "surgery is the new sex" säger Timlin. För Caprice och Saul som går all-in är uppförandet djupt erotiskt.

 Människornas passioner varierar över den kroppsskräcksskala som Cronenberg använder sig av. Teknikerna Berst och Router från företaget LifeFormWare ser lystet på apparaterna som Saul och Caprice använder sig av - sov-podden, den skelettliknande stolen som skall hjälpa matsmältningen, obduktionsmodulen. Andra klär sig i sina finaste kläder för att bli kroppsmodifierade med ärr i ansiktet. På bakgatorna ser vi folk som låter sig skäras med vassa knivar. En kommentar om att människors smärttrösklar har stigit får en att tänka att man kanske söker smärta då man inte känner så många andra känslor längre.

En del vill låta den skenande evolutionen ha sin gång i mutationerna och hjälpa till med egna operationer. Bland dessa människor, som gärna också rör sig bland det illegala, är det kvinnan som inte vill låta mutationerna vinna, och som vill ta sitt straff för sitt brott, som sticker ut.

Filmen Crimes of the Future placerar de glittrande galaklänningarna och halvorganisk högteknologi i en värld av ruffiga hamnkvarter och byggnader som slitits och klottrats ned; inga nybyggen, ingen växtlighet, inget av vad vi skulle kalla normalt. Det är ofta kväll och mörkt, och känslan av att världen är på väg mot undergång ligger som en dov ton under de förvirrande evolutionära krumsprången. Vi ser människor med passioner som det är ytterst svårt att leva sig in i, men förmodligen är det de som är normala i den underliga framtid som David Cronenberg målar upp med glansiga, tatuerade inälvor.