Stockholm Jazzfestival på Skeppsholmen var en underbar tradition. Tänk att få sitta i skön miljö under sommarsolen och njuta av bra musik! Med Fasching In Bloom får vi det nästan som det var, i synnerhet på öppningskonserten med TVÅ starka akter i rask följd! Det är mycket tacksamt att få höra den goda jazzen i Moderna Museets trädgård, med stora Picasso-skulpturer strax utom synhåll.
Man skulle kunna säga att första konstellationen utgörs av gräddan av svensk jazz, men då glömmer man ju att det finns tio gånger så många jazzsnillen i landet som inte stod på scen just ikväll. Goran Kajfeš Subtropic Arkestra är ändå något av en supergrupp, och kvällens sättning är
Goran Kajfeš, trumpet
Jonas Kullhammar, tenorsax och flöjt
Per ”Ruskträsk” Johansson, barytonsax, sopraninosax och flöjt
Jesper Nordenström, piano, orgel och synt
Per ”Texas” Johansson, tenor sax basklarinett
Reine Fiske, elgitarr
Johan Berthling, elbas
Johan Holmegard, trummor
Jag är inte tillräckligt inlyssnad för att kunna namnet på alla låtar de spelar, men de börjar med att lägga ut en matta av organiserat kaos som övergår i en bra låt i sjutakt med långa, läckra solon av Goran Kajfeš, Ruskträsk på sopransax och Jesper Nordenstöm på keyboard. Därefter följer den fina melodin Le monde avait 5 ans, inte så spejsad som originalet är utan lätt och blommig precis som scenen och omgivningen. I nästa låt börjar kompet med att låta som en snutserie från sjuttiotalet men de melodislingor som kommer sedan låter skönt orientaliska. Efter den låten börjar Goran Kajfeš och Ruskträsk milt i folkviseton, för att sedan få sällskap av fler och fler av musikerna på scenen tills det växer till ett hypnotiskt pulserande. Den gamla proggklassikern Trance Dance sitter som en smäck, och passande nog avslutar man setet med Ibakish Tarekgine, en låt av Hailu Mergia som man gjorde till sin egen redan på plattan The Reason Why Vol. 3 för fem år sedan.
Så kommer han själv, legendaren Hailu Mergia, och det lätta duggregnet som låg på mellan seten upphör i respekt. Dock låter musiken till en början otydlig, i synnerhet Hailu Mergias eget superviktiga orgelsound. Till tredje låten som är mer upptempo hinner det tack och lov lösa sig, och pulsen börjar stiga. Till fjärde låten tar Hailu Mergia på sig sitt dragspel och nu kommer de originella harmonierna ännu mer till sin rätt! Alemseged Kebede-Anissa på bas och Daniel Barnes på trummor är skickliga och väl samspelta med den gode mannen, vare sig han spelar dragspel (vilket han gör till en låt till senare i konserten) eller gör de snygga melodilöpningarna över elpianots tangenter. I Lala Belu från den funkiga skivan med samma namn får vi alla sjunga med, Hey! Likaså i näst sista låten, den härliga klassikern Wede Harer Guzo från tiden med Dahlak Band för över fyrtio år sedan. Det är fint att få höra den här bra musiken från den talangfulle mannen som skapade den och fortfarande genomsyras av känslan och energin från den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar