När en odefinierad åkomma började döda större delen av mänskligheten bröt civilisationen samman, och alla bär minst ett vapen och är misstänksamma mot nykomlingar medan de rör sig genom ett nedsläckt USA, helt utan elektricitet. Fem personer, som alla ser ut att ha råkat på stryk, har slagit sig ihop i en grupp och gjort upp eld. Vid en lägereld berättar man historier, och den här gruppen berättar historien från ett Simpsons-avsnitt - man talar i munnen på varandra, någon kommer ihåg vissa delar, en annan kommer ihåg andra partier.
Avsnittet det handlar om är Cape Feare som bygger på 90-talsfilmen Cape Fear, så ibland bubblar det upp scener även från den filmen. De många scenerna när Sideshow Bob försöker att döda Bart, och planerar det, och skickar hotbrev skrivna med sitt eget blod, är lustiga på ett brutalt sätt. Litet vid sidan sitter en tystlåten traumatiserad kvinna som ömsom storskrattar, ömsom gråter förtvivlat av vad som berättas. För om man tar slapstick-humor på allvar, så är det riktigt grymma saker som händer, i The Simpsons och ännu mer i The Itchy and Scratchy Show. Det är något att ha i bakhuvudet när pjäsen närmar sig sitt slut...
Idag är vi inte lika skickliga som förr i tiden på att lära oss berättelser utantill, men kanske kan man pussla ihop ett helt avsnitt, eller flera, av det som hängivna fans kommer ihåg. Andra akten utspelar sig sju år efter den första, i ett samhälle som försöker minnas det som var bäst av civilisationen som kraschade. Våra bekanta från första akten har nu bildat ett teatersällskap som spelar upp scener från forntidens TV, i knivskarp konkurrens med andra teatersällskap om vem som har de flesta och rätta replikerna från favoritavsnitten från förr. Fast typiskt nog är det reklamen som man allra helst vill se, med alla ritualer av att öppna en ölburk eller tappa upp ett bad som nu blivit omöjliga.
Helst av allt vill vårt sällskap få spela Cape Feare, och de har Simpsons-huvuden och annan rekvisita för att göra den tecknade serien så trovärdig som möjligt när de framför några favoritscener. Men reklamen är det som säljer, och sälja skall de göra till max med glittriga kläder och blöta T-shirts med stora plasttuttar på tjejerna. Medleyet de framför med korta stycken från poplåtar om varandra skulle vara imponerande om man inte misstänkte att det är inledningen på en tilltagande förvirring och till slut total glömska.
Men 75 år senare finns mänskligheten kvar, i någon form i alla fall, och likaså Simpsonsavsnittet Cape Feare - men nu som en fantastiskt stiliserad tragisk opera. Repliker, handling och roller har förändrats och förskjutits en bit mellan varje framförande genom åren, för att till slut bli till en existensiell berättelse om en tragisk hjälte och en övermäktig gestalt av ondska, med Itchy och Scratchy som muterade jätteråttor till hantlangare.
Man hinner fundera på om de bleka, askhåriga aktörerna i pjäsen är sminkade för sina roller eller om deras publik ser lika glåmig ut efter nästan ett sekel av sjukdomar och möjliga mutationer. Och man kan också fundera på hur mycket vår vördnad har förvrängt de idag klassiska grekiska pjäser som bevarats från antiken - var några av dem kanske sarkastiska drifter med de ödesdigra teman vi läser ur dem idag? Hur som helst så är Mr Burns en fascinerande och underhållande historia av en smart pjäsförfattare, Anne Washburn.
 |
| Foto: Ola Kjelbye |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar