Patient av Sofia Dahlén

Sofia Dahléns berättelse i form av korta dikter visar på sitt sätt bättre än en sammanhängande prosabok hur tankarna på en lillasyster som försökt ta sitt liv sipprar in i hela den anhörigas liv. De kommer in i vardagslivet, i de många men begränsade besöken hos systern på kliniken, i hur man jämför med andras sociala medier-postningar vad som surrar i ens sinne.

Omsorgen om systern är absolut, vår berättare är redan den stadiga, ingenjören som räknar på broars hållfasthet, och nu tvingas hon till en roll som klippa för, till synes, evig tid - eller kanske inte alls så länge till. Helt förståeligt glider oron för lillasystern då och då över i en undertryckt ilska över hur de upprepade självmordsförsöken påverkar de närstående.

vad jag ville säga till dig när jag ville göra dig eller att 

du skulle göra mig mindre illa:

du ska få veta vad du har gjort med mig såna som

du med såna som jag

det rör permissioner då du lovar och lovarlovar att du kan klara att åka tillbaka till avdelningen själv och man vill inte vara ännu en som misstänkliggör dig    man tänker att du köpte ju just en ny tröja man var själv med och provade ut den och tänker att ingen köper väl nya kläder för att sedan ta livet av sig strax därpå    och de gångerna är det som första gången igen

De många besöken på systerns avdelning och de många nya orden som måste övas in för att förstå belägenheten börjar bli så invanda att de pressas och skakas om i storasysterns tankar, som när orden mordisk och självisk dyker upp när hon står utanför lillasysterns dörr.

Det är fint att Sofia Dahléns bok fokuserar på den anhöriga och visar fint hur livet och tankarna tuggar och maler kring den sköra och oförutsägbara som står i orons mitt men inte vill vara där.