Under Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett (1891) lyssnar jag litet extra på pianostämman, som jag tycker är extra fint utmejslad. Det låter fint när pianostämman och stråkstämmorna ekar varandras melodier, och därtill så har pianostämman egna kvaliteter både medan förstafiolen excellerar i dramatik, och under ögonblicken efter när kvartetten liksom återhämtar sig efter stegringen i musiken. Men jo då, alla instrument låter bra i den fina kammarmusiken som varierar väl i uttryck genom de olika satserna, såväl stämmorna som framförandet av de skickliga medlemmarna ur Kungliga Filharmonikerna: Amus Kerstin Andersson violin, Nadine Jurdzinski viola, Mikael Sjögren cello och Stefan Lindgren piano.
Efter paus byts violan ut mot horn och klarinett, trakterade av Johan Wahlgren respektive Johan Fransén. Zdeněk Fibich spelas mer sällan än hans landsmän Smetana och Dvořák, men hans Kvintett i D-dur för violin, cello, klarinett, horn och piano (1893) är riktigt bra musik. Varje instrument får excellera i uttryck som passar just det bäst: virtuosa stråklekar, mjuka men distinkta klanger från horn och klarinett, och en pianostämma som är grunden för den litet moderna energin i stycket som får mig att tänka på 1920-talets musik ibland. Vilket välkurerat konsertprogram! Jag hör gärna mer av båda kompositörerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar