Såväl Bela Bartók som Sergej Prokofjev har skrivit musik som många finner svårlyssnad. Men verken av de båda männen i den här konserten är mycket njutbara och lätta att tycka om. Det börjar med Béla Bartóks Pianokonsert nr 1 där solostämman framförs av Martin Helmchen, med den virtuositet och intensitet som stycket kräver. Musiken är melodisk och närmast dansant. Så smyger sig där in några toner som man först kan tro är slintningar på tangenterna, men nej, det är början till avsteg från de traditionella klangerna som blir litet mer vågade för varje takt.
Det andra stycket på programmet är Sergej Prokofjevs Symfoni nr 7. Att den är mer tillbakahållen i harmonierna beror ju tyvärr på kompositörens anpassning till Sovjetregimens hårda kritik av den föregående symfonin, något man inte kunde ignorera utan att utsätta sig för fara. Därför inleds symfonin sökande, nästan ängsligt, men tar sig ton mer och mer och är inte desto mindre komplex och rik i världen av toner som den skapar. Dirigent Dima Slobodeniouk leder Kungliga Filharmonikerna väl i båda verken, och konserten är en fin presentation av två viktiga Östeuropeiska kompositörer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar