Nine Perfect Strangers

 Det låter lockande att överlämna sig till en lyxigt spa-liknande reträtt där man blir coachad till att bli en bättre och nöjdare person. Alltså inte bara äta nyttigt i sköna miljöer utan lösa problem inom sig själv som man inte visste att man hade. Dock skulle jag vara på min vakt mot en allvetande guru med en egen, hemlig metod för upplysning, men det är vad som väntar den utvalda skara som gett TV-serien dess namn. 

De nio är utvalda för att utgöra en heterogen grupp som gurun, den ryska Masha, skall lotsa till förlösning. Några är mer eller mindre kända och har hittat reträtten när de letat efter det dyraste som finns, andra är pro-bono-fall som Masha bjudit in för att hon känner att de både skulle utvecklas mycket av sitt deltagande och bidra till dynamiken i gruppen. Alla är inte främlingar för varandra; tre är föräldrar och dotter med en sorglig familjehemlighet, två andra är ett hypermodernt par som håller på att drunkna i pengar och likes, och några andra som ses för första gången gruffar så mycket att man gissar att de kommer att bli bästisar eller nästan.

Och visst kommer vi att se en hel del genombrott, kontaktförsök och omsorg mellan gästerna, medan förtroendet för Masha rubbas och de först så rofyllda spa-medarbetarna börjar fräsa av frustration. Det som livar upp serien är den taggiga men roliga och sympatiska Frances som spelas helhjärtat av Melissa McCarthy, och hur väl Regina Hall gestaltar den timida Carmel och hennes plötsliga raseriutbrott. Som alltid gör Michael Shannon en god insats som familjefadern Napoleon Marconi, och hans fru och dotter spelas lika finkänsligt av Asher Keddie och Grace van Patten.

Halvvägs igenom serien börjar det som ett tag var ett uppfriskande kaos att se ut som pusselbitar som varit redo från början och nu skall glida på plats. Det gör att det är svårt att ta på allvar de allt mer osannolika hoppen i de sista avsnitten, och det är synd. Nine Perfect Strangers är en underhållande serie som börjar spännande men slutar som en bagatell.