Det finns inte en snabb lösning på problemet utan många, och ännu fler måste utvecklas och appliceras under resans gång, och ofta med motstånd från dem som tjänar på att bevara status quo. Boken följer till stor del två personer, ordföranden för ministeriet Mary Murphy och Frank May som har ett helt annat livsöde. Deras historier varvas med konkreta berättelser från fältet, till exempel arbetet i Arktis med att hejda avsmältningen av glaciärerna, eller från människor i olika länder med sina specifika engagemang i frågan. Då och då bladas det in korta presentationer av fenomen som marknaden eller naturen, fakta om världens oljeanvändning, eller diskussioner mellan namnlösa röster där framförda teorier möter motstånd.
Kim Stanley Robinson smyger återigen in några saker som han tycks vara svag för: ETH Zürich, fenomenet Matratzenlager, och nu också det talande uttrycket "do the needful". I tidigare böcker från hans penna, främst 2312, har hans korta, snabba skildringar av framgångsrik teknologi skapat en känsla av hopp om att tekniken skall kunna rädda klimatet. Det är bra att han nu ger sig ned på marknivå och ger sig in i hur många stötestenar det kan finna på vägen, då det gör handlingen mer realistisk. Men så kommer det ändå några snabba (positiva) händelseutvecklingar som är så hastigt och luftigt tecknade att tvivlet på detta magiska tänkande ändå dyker upp. Det börjar redan tidigt i boken - tjoff, tjoff, tjoff så har hela Indien bestämt sig för att göra allt det här utan att det leder till diskussioner eller protester i världens största demokrati. Det sker några gånger till, liksom i ögonvrån, och bidrar till att göra handlingen mindre trovärdig.
En annan gren av handlingen som av flera skäl sker i skuggorna är ren eko-terrorism, när man med våld eller hot tvingar utvecklingen att ta den riktning man önskar. Vi får höra hur sprängningen av flera flygplan runt om i världen gör att folk drar ned på flygandet, men vi får inte veta mer om liven som spilldes. Kanske alla räknades som "skyldiga" i aktivisternas ögon. För det talas också om lönnmord på ett antal personer som driver utvecklingen i fel riktning, som om det inte oftast är en grupp av människor som är överens om målen för sin fabrik, sin organisation, sitt land, och en likasinnad eller tio skulle kliva in och fortsätta om ledaren dödades. Det enda konkreta exemplet som ges där är när lönnmördare tar sig in hos VD:n för en vapentillverkare, för det kan ju alla vi snälla vara överens om att vapen är dåligt, även om de endast indirekt påverkar planetens genomsnittstemperatur.
Det är ändå en styrka med boken och ministeriet vi följer, att man inser att det inte går att fixa miljön utan att också ta sig an hela systemet, ekonomin, girigheten. Här kommer dock tyvärr ytterligare några tjoff-tjoff-tjoff-lösningar, även om de lyckosamma exemplen verkar trevliga och lockande.
Någon som läst KSR:s tidigare böcker 2312 och New York 2140 hinner oroa sig under handlingens gång, för de böckerna skildrar ju en förorenad jord med högt vattenstånd, i sämre skick än de övriga planeterna i solsystemet. Är det den världen som även den här jorden är på väg mot, eller skall vi få litet mer framtidshopp av The Ministry for the Future? Det kan vi faktiskt inte vara säkra på, varken i boken eller i vår egen verklighet. Arbetet för en bättre värld får inte ta slut.
Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
2312
New York 2140
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar