Pañcatantra

 För över tvåtusen år sedan i Indien skrevs ett stort antal fabler av sedelärande art ned på sanskrit och samlades i Pañcatantra, vilket betyder fem böcker. Formatet är att kung Sudarshana vill uppfostra sina slarviga unga söner till att bli kloka prinsar, redo att regera, och ber den vise mannen Vishnuparman att lära dem om livet, människor, samarbete och svek. Detta berättas medelst fabler i fem böcker med var sina teman.

Första boken heter Splittring mellan allierade, och ramberättelsen där är hur lejonet Pingalaka, skogens kung, luras av sina rådgivande sjakaler Karataka och Damanaka att misstänka och attackera tjuren Samjivaka utan anledning. Detta åstadkommer de genom många, många målande berättelser dels om sina egna företag men ännu mer i liknelser om vad andra djur (och ibland även människor) varit med om i form av svek och förluster. Och så här eggar de sedan i sin tur upp Samjivaka till att misstro Pingalaka:

Redan på avstånd lyfter han handen till hälsning,
blicken är mjuk och full av känsla,
han avstår halva sin sittplats,
gärna vill han kramas hårt,
på angenäma ord och frågor har han svaret redo,
inombords döljer sig gift, utanpå är han idel sötma,
en enastående skicklig bedragare detta.
Vad är det här för ett häpnadsväckande
skådespelarmanér som usla människor instuderar?

Det är till och med så att en figur i den fabel som berättas själv kan börja berätta en fabel för att illustrera sin belägenhet! Dessa berättelser-i-berättelsen kan nästla sig ganska långt, och flera i rad kan ibland tarvas för att det riktigt skall framgå vad någon vill säga. 

Djuren i berättelserna har olika egenskaper och vi kan känna igen hur de karakteriseras i de fabler de flesta av oss har vuxit upp med i Europa, även om djurarterna och en del karaktärsdrag skiljer sig från dem som lever i Pañcatantra. Kortare verser inlagda i de sedelärande berättelserna presenteras ofta med "Det här är bra sagt:" eller "Det här är också klokt sagt:" utan att man så ofta får veta var det först sades. Kanske var det något som samtida lyssnare kände igen genast, eller kanske var det ett berättartekniskt grepp för att låta lyssnaren förstå att det inte bara är den som för ordet som hittar på i stunden, utan flera andra tycker också så.

Dock kan vi då och då i de förklarande noterna läsa när det hänvisas till Arthasastra, en annan bok på sanskrit från ungefär samma tid som handlar om statsvetenskap, finanser, krig, juridik, skatter och liknande. I fe generösa men inte överväldigande noterna mot slutet av boken får vi veta hur nämnda växter ser ut och vad vissa uttryck betyder, såsom "de tre vassa kryddorna" och "att gå till de fem elementen".

Boken om splittring är den längsta, men därifrån går vi vidare till en bok om Att finna sig allierade, med trevliga exempel från djurvärlden, sedan en berättelse om kråkorna och ugglorna, och de korta böckerna Förlust av det Vunna och Förhastade handlingar. De flesta av historierna är inte direkt tillämpbara på vår tid, men de är alla underhållande, och boken om att finna sig allierade är inspirerande. Det är en stor glädje att Rolf Jonsson har gjort en nyöversättning av denna centrala bok.