onsdag 3 mars 2021

The Dig

Vad kan finnas i de stora gravhögarna man stöter på i landskapet? Att de ligger en bra bit bort från det vi idag kallar civilisation kittlar fantasin ytterligare - hur kan omgivningen ha sett ut och hur gick det till när gravhögarna restes, och förresten, för hur länge sedan restes de? Det går bara att få reda på genom att gräva, målmedvetet och försiktigt, med kunskap om jorden och vad den kan ha gjort med det som begravts i den. 


Edith Pretty har några stora, fantasieggande högar på sin mark i Sutton Hoo och nu har hon äntligen gjort slag i saken att anlita en erfaren utgrävare, Basil Brown. Att hon norpat en skicklig utgrävare irriterar grävledarna från näraliggande Ipswich museum; de behöver ju Brown till en viktigare undersökning av en romersk villa. Men Edith Pretty står på sig, och Basil Browns intresse är också väckt. Meter för meter tar han sig in i den mest lovande högen. Även när man kan Suffolks jord så väl som han är det ett tungt och ibland farligt arbete. De oundvikliga regnovädren gör marken till lervälling, och det är viktigt att skydda platsen så att inget skadas av insipprande vatten. 


Efter mödosamt arbete hittar Brown och hans assistenter järnspikar - tecken på att högen innehåller ett helt skepp, och därtill är gravplats för någon viktig person. Nu väcks uppmärksamheten hos inte bara Ipswich museum utan även British Museum, som med pompa och pondus utnämner sig till att leda utgrävningen. Nu går det att sätta sig in i dilemmat för alla inblandade: de som började utgrävningen och insisterade på att fortsätta vill inte bli utmanövrerade när deras arbete ger riklig frukt. Men helt klart är detta ett fynd som kräver mycket arbete och analys av historiekunniga, så tillskottet av kunniga utgrävare i form av de erfarna arkeologerna Stuart och Peggy Piggott med flera var nödvändigt. Men nog hade styrningen från British Museum kunnat ske med mer respekt för Basil Brown, vars insats inte ens erkändes under den första tiden då fynden ställdes ut. 


För fantastiska fynd gjordes det i Sutton Hoo, och de som är intresserade känner nog redan till den fascinerande hjälmen som bär platsens namn. Det kan kännas litet irriterande att vi inte får se fler detaljer av alla de ting som hittades och som skrev om förståelsen av 600-talet. Filmen The Dig fokuserar istället på arbetet och samarbetet mellan de inblandade. För det ändamålet har man också prånglat in några kärlekshistorier som inte har täckning i verkligheten, vilket för min del var fullständigt onödigt. Mer relevant är handlingens koppling till döden - det är ju någons gravplats man gräver upp. Det speglas i Edith Prettys vacklande hälsa, och ännu mer i det annalkande kriget och alla unga liv det kommer att kräva. Året är 1939, och det är svårt att motivera arkeologiska utgrävningar när hela landet står under hot. Men som filmen låter Basil Brown säga - klok, jordnära men med en törst efter kunskap och förståelse - så behöver vi förstå vår historia för att gå in i framtiden. 

1 kommentar:

  1. Vacker film förlagd precis i skuggan av det kommande kriget, mina far- och morföräldrars tid som unga vuxna. Kapplöpningen att hinna gräva så mycket som möjligt innan männen tvångsinkallas.

    Tycker också att kärlekshistorierna bidrar till tidsstämningen; den unga krigsänkan med sin stora gård och sin lille pojke, det unga älskande paret med stridspiloten som alldeles så strax kommer kallas ut till krig (och stridspiloter kom att bli nedskjutna i stora mängder).

    En sak som är underlig är dock att det kändaste fyndet från Sutton Hoo (uttalas "Hu"!) - den magnifika hjälmen - inte är med, den ju hittades tydligen innan kriget återigen bröt ut i Europa.

    SvaraRadera