Furstinnan av Amalfi på Dramaten Play

 John Websters pjäs Furstinnan av Amalfi från 1613 spelas inte ofta på svenska scener, och när det var dags att sätta upp den på Dramatens stora scen slog en pandemi till och stängde ut publiken. Bra att vi kan få se den ändå på Dramaten Play, otur att den är såpass beskuren att stämningen blir lidande. Låt oss hoppas på en seriös omstart när vi alla kan ge pjäsen det intresse den förtjänar! 

Handlingen bygger på historiska händelser från italienska trakter under århundradet innan pjäsens tillkomst: när furstinnan av Amalfi blir änka vill hennes bröder gifta bort henne med en lämplig make för att stärka sina egna maktpositioner. Men den unga kvinnan vill styra sitt eget liv, och gifta sig med mannen hon älskar. Den mannen är Antonio Bologna, som efter en tid i Frankrike återvänt och ser hur falska italienarna är. Detta tilltalar furstinnan, och likaså dras Antonio till hennes uppriktiga karaktär, och de båda gifter sig i hemlighet. Men bröderna spionerar på sin syster och upptäcker vad de båda älskande försökt dölja. Att furstinnan valt sin egen väg kan inte accepteras - då vill bröderna hellre se henne död. 

På Dramaten Play är pjäsen nedklippt till en halvtimme av nyckelscener - intensivt, men tyvärr med för litet tid för att utveckla handlingen och fördjupa känslolägena. Vi får ta furstinnan på orden att Antonio är rättrådig, för vi hinner inte se så mycket mer av det. Men visst går det att läsa ut en del av trådarna av konspiration, svek och bedrägeri, och en viktig scen är effektfullt genomförd framför kameran. Skådespelarna är engagerade, och scenrummet av ornerade väggdetaljer mot tomma bakgrunder bidrar till känslan av rikedomar som till varje pris måste försvaras mot resten av världen. Än en gång vill jag uttala min önskan om att se Furstinnan av Amalfi i stort format, på en verklig scen med publik och med den tid som pjäsen kräver. Tills dess är det värt att lägga en halvtimme på Suzanne Ostens uppsättning från 2020.

Länk till Furstinnan av Amalfi på Dramaten Play

Foto: Sara P Borgström