Rick and Morty

 Allt som är gulligt och trevligt med en morfar och hans barnbarn på äventyr är vänt i sin motsats i Rick and Morty. Morfar Rick Sanchez är universums smartaste man och har uppfunnit en strålpistol som öppnar portaler till andra dimensioner - och det finns många dimensioner, en del mycket lika vår, andra fruktansvärt annorlunda. När han drar med dottersonen Morty på uppdrag är det utan tanke på vad för upplevelser en fjortonåring kan hantera, oftare är pojken medsläpad för att hämta/sno värdefulla föremål som Rick behöver, och det tas ingen hänsyn till om någon (Morty eller andra) blir skadade eller dödade på vägen.

Tja, inte bara människor och andra varelser, utan hela planeter och befolkningar, inklusive jordens befolkning går åt då och då, vilket går att lösa på kreativa men inte mindre fatalistiska sätt. Vi får se en Morty som blir mer och mer traumatiserad av sina upplevelser, med det ganska förståeliga resultatet att han reagerar olika på de påtvingade äventyren i varje avsnitt: med skräck och motvilja, uppgiven, entusiastisk eller ibland fylld av hat mot morfadern som utsätter honom för så mycket mest för egen vinning.

Avsnittens handling är fantastiskt uppfinningsrika, med besök i andra dimensioner eller på exotiska planeter i vår egen (?) värld. Och i alla dimensioner finns en Rick Sanchez, och faktiskt en Morty, och till och med en Jerry, svärsonen som Rick ständigt nedvärderar. Allt eftersom historien fortgår är det inte bara Morty som får följa med på Ricks påhitt utan alltsomoftast den mer avslappnade storasystern Summer och efter hand också dottern Beth. Och då och då den faktiskt klantige Jerry.

Seriens skapare Dan Harmon och Justin Roiland (den senare gör både Ricks och Mortys röster) gör det inte lätt att älska Rick and Morty. Morty har en stammande, gnällig röst, Ricks skrovliga tal avbryts av frekventa rapningar och grönt dregel glänser från hans haka, och han är ytterligt cynisk inför hela universum och allas våra liv där. Inte bara ljudläget är högt och stressande, utan även det visuella intrycket med snabba rörelser, grälla färger och motbjudande scenerier av gegga, kroppsdelar och kroppsvätskor. Allt detta kan en tittare ändå vänja sig vid och det senare är förvisso en del av det som tilltalar; de fantasifulla och genomtänkta scenerierna och bakgrundsdetaljerna. Det visar sig också i något som Interdimensional Cable, sekvenser med nyheter, filmtrailers och reklam från andra dimensioner som är igenkännbara och främmande på samma gång.

 

Det är imponerande hur seriens skapare i avsnitt efter avsnitt lyckas variera handlingen i nya dimensioner i rask fart. Minst lika viktigt för en intelligent berättelse är att ibland återknyta till tidigare händelser, och det är underhållande att se karaktärer dyka upp igen, eller hur drastiska handlingar i tidiga avsnitt faktiskt får oväntade återverkningar. En bonus är att kända genreskådespelare dyker upp för några repliker i gästroller, till exempel Tricia Helfer och James Callis i ett avsnitt, och ett annat innehåller den guldskimrande gästlistan Sam Neill, Kathleen Turner, Taika Waititi, Jeffrey Wright, Pamela Adlon och Sherri Shepherd.

Som antytt kan det vara svårt att älska Rick and Morty från första avsnittet. Det är ingen vanlig humorserie som gör en avslappnad och nöjd, snarare tvärtom. Men mot slutet av säsong ett, i avsnittet Something Ricked This Way Comes som gör sin egen version av Stephen Kings Needful Things, hade formatet och humorn satt sig hos mig. Det är sällan ett avsnitt bjuder på djupa, förlösande skratt men de resignerade suckarna över livets futtighet har blivit minst lika beroendeframkallande.