Sjostakovitjs Pianokvintett i Grünewaldsalen

 Tre verk för stråkkvartett inledde konserten i serien Filharmoniker i närbild, och ur Kungliga Filharmonikerna steg fyra skickliga stråkförare: Daniela Bonfiglioli och Sofie Sunnerstam, båda violin; Vicki Powell viola och Hanna Dahlkvist cello. De började med Langsamer Satz för stråkkvartett (1905) av Anton Webern, ett verk som tillkommit i syfte att dekonstruera de traditionella musikgenrerna inifrån genom att först förstå dem inifrån och ut. Men åh, så vackert stycket är, melodiskt och välkomponerat i kunskap om hur instrumenten kan klinga skönt både enskilt och i stafett med varandra! 

Så följde Seven Pieces – Stråkkvartett nr 4 (2010) av Sven-David Sandström, där de sju styckena verkligen hade olika karaktär. Andra eller om det var tredje satsen var en fröjd att höra, så lekfullt i sitt studsande mellan stämmorna.

Gabriella Smiths Carrot Revolution för stråkkvartett (2015) startade med att musikerna skapade ljud genom att knäppa och klappa på sina instrument. Utan att det någonsin var total kakafoni var det tillfredsställande när tonerna och ackorden tog över och melodierna blev tydligare. Men de blev aldrig helt tydliga, de lät som något man nästan känner igen, kanske från en TV-serie, en känd operaaria eller en reklamjingel. Hela stycket förmedlade en känsla av musiken man kan höra i bakhuvudet och bara nästan identifiera.

Sist på programmet stod  Dmitrij Sjostakovitjs Pianokvintett (1940), för vilken Terés Löf anslöt vid flygeln. En ton av sorg går igenom hela verket, från den engagerande första satsen till finalen. Undantaget är förvisso scherzo-satsen, men helt fria från oro är inte de dansande tonerna heller. Musikerna var väl samstämda och spelade med tyngd men inte tungt och statiskt i denna allvarliga utblick från en värld i begynnande kaos.

Jag hade lyckan att vara en av de färre än femtio som lottats till att få en plats och faktiskt närvara på konserten, och hur tacksam jag än är för all kultur som går att nå hemifrån datorn är jag ännu mer tacksam för att då och då få sitta i samma sal som musiken och låta den uppfylla mig helt.