Snyltgästen

Puben ligger bra till i småstaden Stroud. Det är ingen modern gastropub som lockar med exotiska ölsorter, man går dit för gemenskapen och för att det är en vana. Nu har pubägaren Lionel dött och det är dags för sonen Stephen att ta över. Det borde inte vara så svårt, men Stephen är litet fumlig och osäker på sig själv och fyller inte riktigt pappans skor. Till råga på allt dyker det upp en ny arvinge på begravningen, Andrew, som var fosterbarn hos familjen under några månader. Andrew är trevlig och har god övertalningsförmåga. De anställda på puben och till och med Stephens familj blir mycket mer entusiastiska över hans idéer än över Stephens.

Men vi har sett Andrew på väg från London till Stroud och han verkar vara mer snack än verkstad, en som gärna sätter sig i centrum men inte alltid kan genomföra lösningarna han kommer med. Så vi har anledning att oroa oss för hans högtflygande planer tillsammans med Stephen. Och fler anledningar dyker upp efter hand. Och Stephen är så erbarmligt dålig på att märka när något bra är på väg att hända honom, så han är kvar i sina halvknackiga omständigheter och måste envisas inför alla att det är OK. När han känner sig riktigt liten ser vi en barnskådespelare på hans plats, som en påminnelse om hur svårt det är att bli vuxen i ögonen på dem som sett dig tuta runt som osäker sjuåring.

David Mitchell och Robert Webb har skapat humor tillsammans i flera år, och kommer i mitt tycke bäst till sin rätt i de smarta sketcher på några minuter de skapade för dryga tio år sedan. Snyltgästen är en traditionell komediserie med småtrevliga karaktärer och problem som inte tar överhanden utan skapar de nödvändiga motgångarna under en mysig halvtimme. En höjdpunkt är urladdningen mellan Stephen och Andrew i näst sista avsnittet, och jag hade gärna sett mer av samma, för när de båda skickliga komikerna ställs mot varandra i ett rappt halv-gräl är både manuset och skådespelet som bäst. Det ser ut som att en andra säsong av Snyltgästen är på väg och det kan nog bli roligt.