Det var flickorna och deras lekar med små föräldrar som var mitt första intryck av Lena Cronqvists konst, och det intrycket var så starkt att jag inte letat mig vidare på flera år. Därför är det dubbelt bra att få se den gedigna utställningen av Lena Cronqvists verk på Waldemarsudde, med många flickor men också den långa vägen dit.
Tavlor från tiden omkring 1970 vittnar om svårigheterna Cronqvist levde igenom då - förlossningsdepressionen och än mer den fyrkantiga behandlingen på dåtidens sinnessjukhus. Tavlorna visar konkret hur läkare målar över de färgrika bilder hon skapar, eller hur hon själv i brokiga kläder försöker fly från en färglös, fyrkantig korridor och dess väktare. Några av tavlorna skrämmer bara på genom sin otydlighet och suddiga teknik, medan andra är noggrant utförda men ändå visar så mycket oro.
Några år senare har Cronqvist funnit en god medelväg i sin målning, tydligare utförda motiv men utan skarpa kanter, litet friare men ändå stabilt. Vi får se flera moderna madonnor - kvinnor med sina barn i armarna, där varken barn eller mor blickar så stillsamt mot varandra eller in i evigheten som de idealiserade madonnabilderna från konsthistorien. Byxorna går inte att knäppa, i ett hörn syns en T-baneskylt utanför fönstret; livet är ett ständigt tragglande som inte verkar ta slut.
I varje sal finns dock någon liten underbar bronsflicka, så konkreta och starka i sin lek! Det är trösterikt att låta dem dyka upp redan tidigare än kronlogin egentligen medger. Nu kommer vi till de laddade målningarna med stora flickor som manipulerar små föräldrabarn/dockor. De går att läsa som uppgörelser med föräldrar som inte räckte till, en hämnd på gestalter som förminskade de växande barnen tills flickorna äntligen blev större och starkare. Men med serierna av tavlor från de svåra mödraskapsupplevelserna i bakhuvudet funderar jag på om man skulle kunna se rollerna som omvända; är kanske konstnären själv en av de otillräckliga föräldrarna? Dock identifierar jag mig fortfarande som mest med flickorna; litet surt stirrande in i kameran eller upptagna med lekar som ingen annan förstår.
1970-talets vävda sviter av Adam och Eva-bilder är skönt tredimensionella i hur väven bucklar sig av de olika tjocklekarna och färgerna på trådarna. Men än mer förundras jag av de fantastiska bronsbysterna och statyetterna av lekande flickor och andra ansikten. Bronsbordet fullt av huvuden är en skatt att titta på från alla håll och njuta av.
På senare tid har Lena Cronqvist bland annat målat tavlor i vitt (med litet färg) på svart botten. Ansiktena får en liten annan form än tidigare. Något jag gillar med Cronqvists tavlor är hur de samtidigt är djupt personliga och allmängiltiga. Men jag gillar också de storslagna verken som visas här, med änglar som hämtats från Giottos mästerverk för att hänga över ganska vanliga människor och situationer. (Eller en parad med nakna flickor under paraply, vilket nästan kan räknas som vanligt i Lena Cronqvists motivsamling.) Våra enkla liv ekar också i evigheten.
Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen
Tack för den utförliga rapporteringen av Lena Cronqvists utställning. Tveksamt om jag kommer att kunna se den. Starka saker.
SvaraRaderaJag var inpsirerad av dig och tog så många bilder som möjligt, särskilt av verk jag inte själv sett förr. Det är alltid en liten tröst för dem som inte kan se utställningen!
SvaraRadera