När ungdomskärleken tog slut - utan misstro och ändlöst hat, tack och lov - slöt Ruby och Billy ett avtal: om en av dem SMS:ade "RUN", och den andra svarade med "RUN", skulle de båda ses på Grand Central Station i New York och ta tåget från USA:s östkust till dess västkust. Nu händer det. Under årens lopp har de varit på olika platser i livet och deras "RUN" lämnats obesvarade, men när Ruby får Billys korta meddelande svarar hon och lämnar sitt liv - sitt tjatiga vardagsliv med krav och tristess.
TV-serien Run plockar fint upp alla små spännande ögonblick på Rubys och Billys väg till varandra - vägen till tåget, vägen till att börja lära känna varandra igen. Det är utmärkt att de båda huvudrollerna spelas av så goda skådespelare som Merrit Wever och Domhnall Gleeson. De är trovärdiga ut i fingerspetsarna när de faller in i varandras skämt, kämpar med åtrån, tvekar inför närmandet och stannar upp och tvivlar på sitt val att sticka. För någon som gillar tåg är det en extra bonus att se dem i de ändamålsenliga men ändå trånga tågvagnarna, med landskapet som skimrar förbi utanför fönstren.
Ruby kommer från ett äktenskap som gått i stå, Billy kommer från en karriär som framgångskonsult som fått sig en knäck. Bit för bit får vi veta fler detaljer om dem båda. För det var ju en risk att ge sig av, men det kanske är värre att komma tillbaka på fel sätt. Ett tag försöker de hålla uppe illusionen av normalitet för sin omgivning och för varandra, men allt eftersom kraven från vardagen pockar på blir det svårare att stanna kvar på resan.
Run är ovanligt bra skriven, med spännande handling och naturligt klingande dialog, speciellt i de första avsnitten när historien är lika ny för oss tittare som för Billy och Ruby. Men så kommer det till en punkt där båda börjar bete sig dumt och klantigt - det kanske är förståeligt under omständigheterna men det förändrar historiens karaktär och det är tråkigt. Även om det kommer in nya och mycket underhållande element i handlingen så hämtar sig inte Run helt efter den urspårningen. Men det är ändå en av de mest sevärda TV-serierna även under den här guldåldern, och hade den fått en andra säsong som planen var från början så hade den säkert också blivit lysande.
TV-serien Run plockar fint upp alla små spännande ögonblick på Rubys och Billys väg till varandra - vägen till tåget, vägen till att börja lära känna varandra igen. Det är utmärkt att de båda huvudrollerna spelas av så goda skådespelare som Merrit Wever och Domhnall Gleeson. De är trovärdiga ut i fingerspetsarna när de faller in i varandras skämt, kämpar med åtrån, tvekar inför närmandet och stannar upp och tvivlar på sitt val att sticka. För någon som gillar tåg är det en extra bonus att se dem i de ändamålsenliga men ändå trånga tågvagnarna, med landskapet som skimrar förbi utanför fönstren.
Ruby kommer från ett äktenskap som gått i stå, Billy kommer från en karriär som framgångskonsult som fått sig en knäck. Bit för bit får vi veta fler detaljer om dem båda. För det var ju en risk att ge sig av, men det kanske är värre att komma tillbaka på fel sätt. Ett tag försöker de hålla uppe illusionen av normalitet för sin omgivning och för varandra, men allt eftersom kraven från vardagen pockar på blir det svårare att stanna kvar på resan.
Run är ovanligt bra skriven, med spännande handling och naturligt klingande dialog, speciellt i de första avsnitten när historien är lika ny för oss tittare som för Billy och Ruby. Men så kommer det till en punkt där båda börjar bete sig dumt och klantigt - det kanske är förståeligt under omständigheterna men det förändrar historiens karaktär och det är tråkigt. Även om det kommer in nya och mycket underhållande element i handlingen så hämtar sig inte Run helt efter den urspårningen. Men det är ändå en av de mest sevärda TV-serierna även under den här guldåldern, och hade den fått en andra säsong som planen var från början så hade den säkert också blivit lysande.
Tack för rekommendationen! Alltför ofta ser vi ett - eller delar av ett - avsnitt och skakar på huvudet. Den har var riktigt trevlig i de första avsnitten, så länge handlingen var på tåget, men så snart det blir stöld och våldsam död var det inte lika mysigt längre. Precis som du skriver.
SvaraRadera