De hemvändande soldaterna i USA:s armé behöver hjälp att bearbeta sina svåraste minnen och återanpassa sig till samhället. I en byggnad avskilt från närmaste stad tas en grupp soldater åt gången emot av anställda som låter dem möta olika situationer som fingerade jobbintervjuer, och tala av sig hos terapeuten Heidi. Anläggningen de är i är spatiös och designad ändamålsenlig med en aning lyx, men scenerierna känns ändå klaustrofobiska när man varvat stället med de närvarande några gånger.
Stämningen, bakgrundsmusiken och korsklippning till en senare tidpunkt låter oss från början ana att något inte står rätt till, och det är en del av helhetsupplevelsen med serien Homecoming att låta mysteriet avtäckas långsamt. Självklart är det inte enbart av kärlek och omsorg om medmänniskan som mottagninen är skapad, men ligger det också något verkligt skadligt inlindat i vinstintresset?
Avsnitten på dryga halvtimmen är tätt förpackade med en driven regiidé. Sepiatoner och murrigt foto, långsamma scener där handlingen drivs framåt ordlöst och kräver koncentration, bakgrundssorl från orelaterade händelser som får sippra in i scenerna, musik hämtad från den klassiska musikhistorien vilken stegras till crescendo för att understryka Heidi Bergmans känslolägen. Regissören Sam Esmail tar på sig auteurrollen, och även om hans grepp är övertydliga ibland så uppskattar jag hans ambition och hans konsistenta, intressanta gestaltning.
I första säsongen ligger fokus på Heidi Bergman, spelad av Julia Roberts, en nyutexaminerad terapeut som inte alltid är säker i sin roll och ofta kliver ur den av genuin omtanke om människorna hon möter. Inslagen med chefen Colin Belfast (Bobby Cannavale) som ringer och mikromanagerar henne varje dag är oftast övertydliga men ger några viktiga ledtrådar. I klippen från en senare tid, då arbetet med soldaterna undersöks av en federal utredare, är Heidi Bergman servitris och har nu inga minnen av tiden med Homecoming trots att detta utspelar sig bara något år senare.
Andra säsongen av Homecoming fortsätter snart efter att den första slutade, eller rättare sagt, den rör sig i stora och små cirklar i tiden och låter oss få veta hur det går vidare för några av de inblandade. Små överraskningar avslöjar att saker inte alltid var riktigt som de verkade. Bit för bit närmar vi oss också förklaringen till det inledande mysteriet med kvinnan (Janelle Monáe) som vaknar utan minne i en guppande båt på en sjö. När handlingen loopar tillbaka till det i det sista avsnittet blir det uppenbarade så mycket mer smärtsamt. Visst knyts upplägget ihop litet för utstuderat i de sista scenern men det förtar inte det goda helhetsintrycket av serien Homecoming.
Stämningen, bakgrundsmusiken och korsklippning till en senare tidpunkt låter oss från början ana att något inte står rätt till, och det är en del av helhetsupplevelsen med serien Homecoming att låta mysteriet avtäckas långsamt. Självklart är det inte enbart av kärlek och omsorg om medmänniskan som mottagninen är skapad, men ligger det också något verkligt skadligt inlindat i vinstintresset?
Avsnitten på dryga halvtimmen är tätt förpackade med en driven regiidé. Sepiatoner och murrigt foto, långsamma scener där handlingen drivs framåt ordlöst och kräver koncentration, bakgrundssorl från orelaterade händelser som får sippra in i scenerna, musik hämtad från den klassiska musikhistorien vilken stegras till crescendo för att understryka Heidi Bergmans känslolägen. Regissören Sam Esmail tar på sig auteurrollen, och även om hans grepp är övertydliga ibland så uppskattar jag hans ambition och hans konsistenta, intressanta gestaltning.
I första säsongen ligger fokus på Heidi Bergman, spelad av Julia Roberts, en nyutexaminerad terapeut som inte alltid är säker i sin roll och ofta kliver ur den av genuin omtanke om människorna hon möter. Inslagen med chefen Colin Belfast (Bobby Cannavale) som ringer och mikromanagerar henne varje dag är oftast övertydliga men ger några viktiga ledtrådar. I klippen från en senare tid, då arbetet med soldaterna undersöks av en federal utredare, är Heidi Bergman servitris och har nu inga minnen av tiden med Homecoming trots att detta utspelar sig bara något år senare.
Andra säsongen av Homecoming fortsätter snart efter att den första slutade, eller rättare sagt, den rör sig i stora och små cirklar i tiden och låter oss få veta hur det går vidare för några av de inblandade. Små överraskningar avslöjar att saker inte alltid var riktigt som de verkade. Bit för bit närmar vi oss också förklaringen till det inledande mysteriet med kvinnan (Janelle Monáe) som vaknar utan minne i en guppande båt på en sjö. När handlingen loopar tillbaka till det i det sista avsnittet blir det uppenbarade så mycket mer smärtsamt. Visst knyts upplägget ihop litet för utstuderat i de sista scenern men det förtar inte det goda helhetsintrycket av serien Homecoming.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar