Den Poetiska Eddan berättar om de fornnordiska gudarna, från skapelsen till Ragnarök med asarnas många upptåg däremellan. Med mycket musik och inbjudande koreografi spelade Västanå Teater Jon Fosses dramatisering under turné i Riksteaterns regi.
Vad är det för värld som formas? Völvan berättar för Oden; Völvan som redan från början vet hur det skall sluta. Och så börjar historierna spelas upp för oss, med musik i folkton som hetsar till stora dansscener, klingar mjukt i bakgrunden, eller frammanar stämning när något farligt är på väg att hända. Asarna är klädda i färgrika dekorerade kläder, många i korta vida kappor och kjolar som svänger vackert när de dansar. Snittet härmar inte någon folkdräkt jag känner till, och det är bra, för då blir asarna ett eget folk bortom jordiska moden.
Det finns många berättelser att lyfta fram, men en föreställning kan ju inte få bli hur lång som helst så en del får stryka på foten. Just i början är det en del skeenden som avhandlas litet för korthugget, som till exempel den spännande historien när Fenrisulven läggs i kedjor. Men efterhand är det historier som får större utrymme, som det roliga äventyret när Tor och Loke far till jättarna för att lura dem att ge tillbaka Tors hammare. En mer poetisk och sorgsen scen är när vi får berättat om det olyckliga äktenskapet mellan Njord och Skade.
I pjäsens början är Loke en ganska svag personlighet på scenen, undfallande och ursäktande, vilket är litet synd på en så viktig spelare i berättelsen, en som vi vet är ytterst beräknande och skall komma att bringa asarnas värld på fall. Men så kommer dryckesslaget när Tor blir full och far ut med förolämpningar mot alla närvarande asar - så gott som alla har varit otrogna med alla och inte minst med Loke själv. Asarnas rike börjar falla samman och går mot sitt slut.
Det var en mäktig föreställning Västanå Teater satte upp, och säkert ännu mer imponerande när man satt på plats framför scenen. Filmatiseringen kan inte göra pjäsen riktigt rättvisa. Därtill kommer att asarna framför oss varken riktigt blir gudalika eller människolika, inte heller någon bra blandning utan svårfångade i sina personligheter. Men de fornnordiska sagorna är värda att berättas och återberättas, så det är bra att uppsättningen gjordes och att den finns sparad för fler att se.
Länk till Riksteaterns sida om Eddan
Vad är det för värld som formas? Völvan berättar för Oden; Völvan som redan från början vet hur det skall sluta. Och så börjar historierna spelas upp för oss, med musik i folkton som hetsar till stora dansscener, klingar mjukt i bakgrunden, eller frammanar stämning när något farligt är på väg att hända. Asarna är klädda i färgrika dekorerade kläder, många i korta vida kappor och kjolar som svänger vackert när de dansar. Snittet härmar inte någon folkdräkt jag känner till, och det är bra, för då blir asarna ett eget folk bortom jordiska moden.
Det finns många berättelser att lyfta fram, men en föreställning kan ju inte få bli hur lång som helst så en del får stryka på foten. Just i början är det en del skeenden som avhandlas litet för korthugget, som till exempel den spännande historien när Fenrisulven läggs i kedjor. Men efterhand är det historier som får större utrymme, som det roliga äventyret när Tor och Loke far till jättarna för att lura dem att ge tillbaka Tors hammare. En mer poetisk och sorgsen scen är när vi får berättat om det olyckliga äktenskapet mellan Njord och Skade.
I pjäsens början är Loke en ganska svag personlighet på scenen, undfallande och ursäktande, vilket är litet synd på en så viktig spelare i berättelsen, en som vi vet är ytterst beräknande och skall komma att bringa asarnas värld på fall. Men så kommer dryckesslaget när Tor blir full och far ut med förolämpningar mot alla närvarande asar - så gott som alla har varit otrogna med alla och inte minst med Loke själv. Asarnas rike börjar falla samman och går mot sitt slut.
Det var en mäktig föreställning Västanå Teater satte upp, och säkert ännu mer imponerande när man satt på plats framför scenen. Filmatiseringen kan inte göra pjäsen riktigt rättvisa. Därtill kommer att asarna framför oss varken riktigt blir gudalika eller människolika, inte heller någon bra blandning utan svårfångade i sina personligheter. Men de fornnordiska sagorna är värda att berättas och återberättas, så det är bra att uppsättningen gjordes och att den finns sparad för fler att se.
Länk till Riksteaterns sida om Eddan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar