Att en påve avgår hade inte hänt på så många århundraden att det var som om det skedde för första gången när påve Benediktus XVI år 2013 meddelade att han skulle lämna sin post. Efter att påve Franciskus valts till hans efterträdare har världen nu alltså två påvar, varav den första har trätt tillbaka men vars åsikter då och då ändå slipper ut i det offentliga.
Filmen The Two Popes berättar via några utvalda tidsperioder om vägen fram till detta läge. Det är fascinerande att via kameran få vara med bakom de stängda dörrarna när kardinalerna har samlats för att enas om vem som skall bli den nya påven. Nej, det är inte dokumentärfilmer, men de spelade scenerna har den vördnadsbjudande stämning som får en att känna att man får en äkta glimt av det som bara ett fåtal människor får uppleva. Det är vid den älskade påven Johannes Paulus II:s död vi börjar, då kardinalerna från hela världen samlas. Kardinal Ratzinger som lett troskongregationen är den naturlige tronföljaren, men vid första omröstningen är resultatet splittrat. Även den mer liberale kardinal Bergoglio och kardinal Martini vinner ett ganska stort antal röster var.
Några år går och kardinal Bergoglio önskar att lämna sin post och bli en vanlig församlingspräst igen. Det är ett viktigt steg som han behöver diskutera med sin påve öga mot öga, men påve Benediktus har andra planer för deras möte i Italien. De bådas olikheter ställs på sin spets; deras teologiska tolkningar gör att deras livsval, tankar om kyrkan och bemötande av människor skiljer sig åt väsentligt.
Kardinal Bergoglios liv i Argentina, jordnära och nära människorna, har redan fått stor plats i filmen, och nu får vi en mer ingående berättelse om hans väg in i prästyrket och även de val han gjorde under juntatiden som han är mindre stolt över. De två männen kommer varandra närmare i förståelse genom självbekännelsen. Det värmer hjärtat att se, men samtidigt är det de här obelagda scenerna och tillrättaläggandena som skaver när jag ser filmen, hur mycket sympati jag än har för de två påvarna och den kyrka vi alla tillhör. Liksom skillnaderna i åsikter mellan de två kyrkans män så borstas även tveksamheter under diktaturen över ganska snabbt och lätt. Förstås kan man inte ge sig in på djupare teologiska diskussioner eller gråzoner och moraliska val under en tyrann på två timmar, men när man plockar upp ämnena och slätar över dem spelar man ned deras betydelse i avsikt att skapa en lättittad spelfilm.
Med det sagt är det ändå hela tiden en fröjd att se de två ypperliga skådespelarna Anthony Hopkins och Jonathan Pryce gestalta sina två påvar (Benediktus respektive Franciskus) inifrån och ut, i tankar, ord och gärningar. Trots att det spekulerades vilt om Benediktus fysiska och mentala hälsa vid hans avgång låter filmen oss se en till intellekt och fysik rörlig man, men en dokumentär filmsnutt som visar den verklige Benediktus kan locka fram tårar då man ser den skröpliga människan mödosamt röra sig. Ännu mer rörande är dock de scener, spelade och dokumentära, då vi får se människor som lyckligt hälsar sin påve, väntat eller oväntat. Kärleken och förmågan till ödmjukhet inför ämbetet binder samman världskyrkan.
Filmen The Two Popes berättar via några utvalda tidsperioder om vägen fram till detta läge. Det är fascinerande att via kameran få vara med bakom de stängda dörrarna när kardinalerna har samlats för att enas om vem som skall bli den nya påven. Nej, det är inte dokumentärfilmer, men de spelade scenerna har den vördnadsbjudande stämning som får en att känna att man får en äkta glimt av det som bara ett fåtal människor får uppleva. Det är vid den älskade påven Johannes Paulus II:s död vi börjar, då kardinalerna från hela världen samlas. Kardinal Ratzinger som lett troskongregationen är den naturlige tronföljaren, men vid första omröstningen är resultatet splittrat. Även den mer liberale kardinal Bergoglio och kardinal Martini vinner ett ganska stort antal röster var.
Kardinal Bergoglios liv i Argentina, jordnära och nära människorna, har redan fått stor plats i filmen, och nu får vi en mer ingående berättelse om hans väg in i prästyrket och även de val han gjorde under juntatiden som han är mindre stolt över. De två männen kommer varandra närmare i förståelse genom självbekännelsen. Det värmer hjärtat att se, men samtidigt är det de här obelagda scenerna och tillrättaläggandena som skaver när jag ser filmen, hur mycket sympati jag än har för de två påvarna och den kyrka vi alla tillhör. Liksom skillnaderna i åsikter mellan de två kyrkans män så borstas även tveksamheter under diktaturen över ganska snabbt och lätt. Förstås kan man inte ge sig in på djupare teologiska diskussioner eller gråzoner och moraliska val under en tyrann på två timmar, men när man plockar upp ämnena och slätar över dem spelar man ned deras betydelse i avsikt att skapa en lättittad spelfilm.
Med det sagt är det ändå hela tiden en fröjd att se de två ypperliga skådespelarna Anthony Hopkins och Jonathan Pryce gestalta sina två påvar (Benediktus respektive Franciskus) inifrån och ut, i tankar, ord och gärningar. Trots att det spekulerades vilt om Benediktus fysiska och mentala hälsa vid hans avgång låter filmen oss se en till intellekt och fysik rörlig man, men en dokumentär filmsnutt som visar den verklige Benediktus kan locka fram tårar då man ser den skröpliga människan mödosamt röra sig. Ännu mer rörande är dock de scener, spelade och dokumentära, då vi får se människor som lyckligt hälsar sin påve, väntat eller oväntat. Kärleken och förmågan till ödmjukhet inför ämbetet binder samman världskyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar