Livet på ett techbolag i Silicon Valley kan vara stressande, avslappnat, givande och utmanande på olika dagar. Lily och Sergei jobbar båda på Amaya, och tar tillsammans företagets buss till campus en bit utanför staden. Där står en flera meter hög staty av den förlorade dottern till grundaren Forest, en staty som väl Forest själv borde ha förstått skulle bli skräckinjagande hur söt flickan än var. Över trädtopparna blickar hon mot de anländande kodarna, och upplyst underifrån på natten ser hon skrämmande ut.
Amaya utvecklar avancerade simuleringar av levande processer. Den högsta äran som utvecklare är att bli inbjuden att arbeta med det hemliga projektet Devs. Efter en lyckad presentation är det vad som erbjuds Sergei, och han ledsagas av Forest själv genom den upplysta skogsdungen mot den designade bunkern där projektet huserar. Skikt av guld och vakuum skyddar kvantdatorn och dess hemligheter därinne. De väggar och glasdörrar som inte bär skärmar är dekorerade med intrikata lysande mönster i guld, och sakrala klanger följer Sergei och kameran när vi slussas in i Devs centrum.
Berättartempot är långsamt, alla talar och agerar dröjande och eftertänksamt, varje ögonblick är pregnant med vad som händer och kommer att hända. Skönhet blandat med oro är den dominerande stämningen, och det är den som lockar till att vilja se vidare men inte för snabbt, inte alla avsnitt i ett sträck för det skulle bli för mycket. Min ingenjörshjärna vänder sig emot flera av grundvalarna för det som arbetas fram i Devs byggnad, och den dämpade belysningen borde göra dem som arbetar där trötta, inte alerta och lösningsorienterade. Men där sitter några tysta utvecklare, vid skrivbord där vare sig colaburkar eller personliga föremål skymmer den blanka ytan, och där finns en plats för Sergei. Bara en blick på skrämen med kod gör honom närmast skräckslagen och kommer att leda honom i fördärvet.
När han inte kommer tillbaka efter sin arbetsdag blir Lily orolig, när han hittas död förstår hon att den officiella förklaringen är lögn. Men hur skall hon bevisa det mot ett stort, svårfångat företag med obegränsade resurser? Hennes sökande och kamp mot Amaya och dess ledning vävs samman med det som göms i Devs bunker och genomsyrar varje vändning i handlingen.
Scenerna utanför Devs är upplysta av ett starkt vitt ljus som gör miljöerna papperstunna och overkliga, till skillnad från dunklet där inne. Lika stor del som det visuella har seriens soundtrack, med nyskriven musik, välvalda stycken ur musikhistorien och ett påträngande brus från det som kvantdatorn arbetar med. I bruset finns antydningar till mer än det omvälvande som datorn redan har räknat fram. Men i bunkern finns också, som nästan alltid bland programmerare, de litet vanvördiga Lyndon och Stewart som diskuterar och skämtar om det de gör. Vänskapen mellan dem och det de pratar om är en viktig sidohistoria.
Som sagt, min ingenjörshjärna har invändningar men den älskar också att låta sig kittlas som i Devs, och alla mina kulturslukarsinnen får sitt lystmäte i den vemodiga, grymma, ofta brutala men vackra historien.
Amaya utvecklar avancerade simuleringar av levande processer. Den högsta äran som utvecklare är att bli inbjuden att arbeta med det hemliga projektet Devs. Efter en lyckad presentation är det vad som erbjuds Sergei, och han ledsagas av Forest själv genom den upplysta skogsdungen mot den designade bunkern där projektet huserar. Skikt av guld och vakuum skyddar kvantdatorn och dess hemligheter därinne. De väggar och glasdörrar som inte bär skärmar är dekorerade med intrikata lysande mönster i guld, och sakrala klanger följer Sergei och kameran när vi slussas in i Devs centrum.
Berättartempot är långsamt, alla talar och agerar dröjande och eftertänksamt, varje ögonblick är pregnant med vad som händer och kommer att hända. Skönhet blandat med oro är den dominerande stämningen, och det är den som lockar till att vilja se vidare men inte för snabbt, inte alla avsnitt i ett sträck för det skulle bli för mycket. Min ingenjörshjärna vänder sig emot flera av grundvalarna för det som arbetas fram i Devs byggnad, och den dämpade belysningen borde göra dem som arbetar där trötta, inte alerta och lösningsorienterade. Men där sitter några tysta utvecklare, vid skrivbord där vare sig colaburkar eller personliga föremål skymmer den blanka ytan, och där finns en plats för Sergei. Bara en blick på skrämen med kod gör honom närmast skräckslagen och kommer att leda honom i fördärvet.
När han inte kommer tillbaka efter sin arbetsdag blir Lily orolig, när han hittas död förstår hon att den officiella förklaringen är lögn. Men hur skall hon bevisa det mot ett stort, svårfångat företag med obegränsade resurser? Hennes sökande och kamp mot Amaya och dess ledning vävs samman med det som göms i Devs bunker och genomsyrar varje vändning i handlingen.
Scenerna utanför Devs är upplysta av ett starkt vitt ljus som gör miljöerna papperstunna och overkliga, till skillnad från dunklet där inne. Lika stor del som det visuella har seriens soundtrack, med nyskriven musik, välvalda stycken ur musikhistorien och ett påträngande brus från det som kvantdatorn arbetar med. I bruset finns antydningar till mer än det omvälvande som datorn redan har räknat fram. Men i bunkern finns också, som nästan alltid bland programmerare, de litet vanvördiga Lyndon och Stewart som diskuterar och skämtar om det de gör. Vänskapen mellan dem och det de pratar om är en viktig sidohistoria.
Som sagt, min ingenjörshjärna har invändningar men den älskar också att låta sig kittlas som i Devs, och alla mina kulturslukarsinnen får sitt lystmäte i den vemodiga, grymma, ofta brutala men vackra historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar