Crashing

Det är inte bara bohemer och rumlare som bor på udda ställen med rivningskontrakt. Jo, de bor där också, men på Londons överhettade bostadsmarknad kan även de med välbetalda jobb behöva hitta tillfälligt boende på konstigare ställen. Som till exempel ett uttjänt sjukhus. Där finns det ju många salar, dock inte direkt byggda för privatliv. Så de unga inneboende är ganska väl intrasslade i varandras personliga problem. Och nu är det fest!

Och nu kommer också Anthonys långtida vän Lulu till staden och behöver någonstans att bo! Klart att det finns något ledigt rum någonstans på sjukhuset. Hon är spontan och tar livet som det kommer, så att hitta en plats att sova på är inget problem. Mer problem blir det när hon börjar ta plats i de andras liv. För hennes täta vänskap med Anthony skaver litet i ögonen på Anthonys fästmö Kate, för att inte tala om hur svårt det är för Anthony och Lulu själva att hitta fotfästet i vänskapen. Snärtiga repliker, tuffa skämt som vänds i sin motsats, "gick du på den?!" och en lättsam fasad som döljer mer än man kanske vill medge för sig själv.

Skämt som ett skydd när allvaret blir för hårt är något som häradsbetäckaren Sam också sysslar med. Nu är det fest och det gäller att hitta någon snygging för en natt, och om det inte funkar hoppar man på näste i raden, hur oskyldig han än är.

Vi som älskar Fleabag känner igen Phoebe Waller-Bridges rappa replikskiften och stämningsväxlingar, men i de första två avsnitten av Crashing blir det nästan för mycket. Men man har redan börjat falla för de litet stereotypa sjukhusboende; förutom de nämnda även den blyge Fred, den ännu mer bortkomne Colin, den frigjorda fransyskan Melody och inte minst Kate, som skall vara uppknäppt och humorlös men ändå väcker sympati bland alla hetsiga rumsgrannar. Sjukhuset i sig med sitt sönderfallande möblemang är en lika viktig huvudperson som de andra. Synd att kontraktet inte varar längre, men Crashing som serie går i högsta tempo i sex avsnitt och mer skulle ha blivit för mycket.