Det har börjat en ny säljare på det lilla förlaget, Ametani Kantaro. Alla kollegor är förvånade (och en del avundsjuka), inklusive den koleriske chefen, över hur mycket han lyckas sälja på sina rundor till boklådorna i Tokyo. Vad de inte vet är att Kantaro är extra, extra effektiv med att bli klar med sina uppdrag för att hinna gå på kafé och äta sötsaker! Han har perfekt koll på vilka ställen som säljer de godaste desserterna i de olika stadsdelarna, och när han får dagens uppdrag planerar han raskt in vilka exklusiva söta rätter han kan få prova.
Med dagens söta belöning framför sig excellerar Kantaro i att beskriva hur noggrant och kärleksfullt rätten är tillredd, av de finaste råvarorna som försiktigt behandlats på rätt sätt, och det illustreras av ljuvliga videoklipp av saftiga frukter, böljande grädde och varsamma redskap som hackar och rör i dem.
De sekvenserna överträffas strax efteråt av andra drömsekvenser som utspelar sig i Kantaros sinne. Innan första tuggan undrar han hur det skall komma att smaka, och säger in i kamerna: "Kanmi nomi zo shiru! - Endast den söta himlen vet!" Så för han skeden till munnen, ansiktet förvrids i en orgiastisk grimas, och så kastas Kantaro in i scener där hans huvud blivit en persika, kastanj eller vad som just fyllt hans mun, och där han träffar bekanta från vardagen som nu blivit medspelare i den kulinariska fantasivärlden.
Jag trodde mig vara säker för frestelse från serien om Kantaro, då jag provat och vet att jag inte (ännu) uppskattar japanska sötsaker med ingredienser som gelatin, röda bönor och annat min tunga inte är van vid. Men visst lockas jag av Kantaros inlevelsefulla beskrivningar! Bodde jag i Tokyo skulle jag fara runt och prova alla rätter han beskriver. Riktigt frestande blev det plötsligt också när Kantaro även började smaka på mer västerländska rätter, som pannkakor och choklad.
Kantaro störs ofta av sina säljarkollegor som mer eller mindre frivilligt förföljer honom för att se hur han kan sälja så bra. På kontoret finns också den kloka Dobashi som börjat misstänka att Kantaro är den som driver en hängiven sötsaksblogg under annat namn. Så mycket kan komma emellan Kantaro och dagens dessert! Gång på gång får han hitta på avledningsmanövrar, för inget får komma emellan honom och det söta han längtar efter. Skall han bli påkommen på sina rundor? Skall han få smaka sig igenom allt det goda som Tokyos fina små kaféer kan bjuda på? ... kanmi nomi zo shiru!
Med dagens söta belöning framför sig excellerar Kantaro i att beskriva hur noggrant och kärleksfullt rätten är tillredd, av de finaste råvarorna som försiktigt behandlats på rätt sätt, och det illustreras av ljuvliga videoklipp av saftiga frukter, böljande grädde och varsamma redskap som hackar och rör i dem.
De sekvenserna överträffas strax efteråt av andra drömsekvenser som utspelar sig i Kantaros sinne. Innan första tuggan undrar han hur det skall komma att smaka, och säger in i kamerna: "Kanmi nomi zo shiru! - Endast den söta himlen vet!" Så för han skeden till munnen, ansiktet förvrids i en orgiastisk grimas, och så kastas Kantaro in i scener där hans huvud blivit en persika, kastanj eller vad som just fyllt hans mun, och där han träffar bekanta från vardagen som nu blivit medspelare i den kulinariska fantasivärlden.
Jag trodde mig vara säker för frestelse från serien om Kantaro, då jag provat och vet att jag inte (ännu) uppskattar japanska sötsaker med ingredienser som gelatin, röda bönor och annat min tunga inte är van vid. Men visst lockas jag av Kantaros inlevelsefulla beskrivningar! Bodde jag i Tokyo skulle jag fara runt och prova alla rätter han beskriver. Riktigt frestande blev det plötsligt också när Kantaro även började smaka på mer västerländska rätter, som pannkakor och choklad.
Kantaro störs ofta av sina säljarkollegor som mer eller mindre frivilligt förföljer honom för att se hur han kan sälja så bra. På kontoret finns också den kloka Dobashi som börjat misstänka att Kantaro är den som driver en hängiven sötsaksblogg under annat namn. Så mycket kan komma emellan Kantaro och dagens dessert! Gång på gång får han hitta på avledningsmanövrar, för inget får komma emellan honom och det söta han längtar efter. Skall han bli påkommen på sina rundor? Skall han få smaka sig igenom allt det goda som Tokyos fina små kaféer kan bjuda på? ... kanmi nomi zo shiru!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar