När man är tio år gammal vill man höra till, och gärna visa sig duglig och bli uppskattad av de vuxna. Och allra helst av sin hjälte, Adolf Hitler! Jojo bor i Tyskland under andra världskriget och åker ivrigt iväg på ungdomsläger för att lära sig överlevnadsknep och stridskonster. Nu verkar inte ledarna för lägret vara så uppmärksamma som de borde vara när barn hamnar bland handgranater och elaka tonåringar.
I ett viktigt ögonblick blir Jojo utpekad som räddhare, "Rabbit", och i ett annat ögonblick då han försöker gottgöra det råkar han istället skada sitt ben och sin runda, fina pojkkind så att han inte längre får gå i skolan eller till ungdomsgruppen för att inte skrämma de andra barnen. De slarviga lägerledarna får tur nog också nya uppgifter, och Jojo kan sysselsätta sig med att hjälpa dem. Och Jojos glada, snälla mamma älskar ju fortfarande sin pojke, även om hon ibland försvinner på hemliga saker och verkar oroad över Jojos ivriga nazism.
En del barn skaffar sig en osynlig kompis som de kan diskutera med och peppas av när det känns svårt. Jojo har den bäste låtsaskamraten man kan ha, Adolf själv! En litet barnslig Adolf, på samma nivå som Jojo själv, men en bra förebild medan Jojo drömmer om att göra rätt för sig i det tyska riket. Att jaga onda judar är en viktig uppgift. Men mellan två väggar i sitt eget hem upptäcker Jojo en flicka som gömmer sig, och fastän hon varken har horn eller svans (just då) förstår han att hon är jude. Nu slits Jojo mellan svåra val. Han borde ange henne till myndigheterna, men då kommer hon att ange Jojo och hans mamma också. Och den ensamme pojken längtar ju efter ett annat barn att vara med...
Under filmens första timme är dråpligheterna i att klä sig i uniform och hitta på skräckhistorier om judar skruvade några snäpp över normalen, så att man lätt kan skratta åt vad såväl de små barnen som de vuxna gör. Efterhand börjar de allvarliga och farliga konsekvenserna av nazistregimen att bli tydligare, och med samma tonläge som tidigare skär det sig extra mycket mellan det tokroliga och det skrämmande. Det får de få bitande sanningarna som sägs av Elsa, den gömda flickan, att kännas så mycket sannare fastän replikerna försvinner på en sekund.
Man skulle kunna berätta samma historia fullkomligt seriöst och kanske stör sig några på den glättiga tonen, men jag anser det att det är bra att vi berättar viktiga historier på olika sätt, som griper tag på olika sätt hos olika människor. Och vi kan vara så tacksamma för en film som spelar Beatles och Bowie på tyska och umgås förtroligt med Rilke - jag abdikerar från kulturelittronen och citerar citatet på engelska, inte tyska:
I ett viktigt ögonblick blir Jojo utpekad som räddhare, "Rabbit", och i ett annat ögonblick då han försöker gottgöra det råkar han istället skada sitt ben och sin runda, fina pojkkind så att han inte längre får gå i skolan eller till ungdomsgruppen för att inte skrämma de andra barnen. De slarviga lägerledarna får tur nog också nya uppgifter, och Jojo kan sysselsätta sig med att hjälpa dem. Och Jojos glada, snälla mamma älskar ju fortfarande sin pojke, även om hon ibland försvinner på hemliga saker och verkar oroad över Jojos ivriga nazism.
En del barn skaffar sig en osynlig kompis som de kan diskutera med och peppas av när det känns svårt. Jojo har den bäste låtsaskamraten man kan ha, Adolf själv! En litet barnslig Adolf, på samma nivå som Jojo själv, men en bra förebild medan Jojo drömmer om att göra rätt för sig i det tyska riket. Att jaga onda judar är en viktig uppgift. Men mellan två väggar i sitt eget hem upptäcker Jojo en flicka som gömmer sig, och fastän hon varken har horn eller svans (just då) förstår han att hon är jude. Nu slits Jojo mellan svåra val. Han borde ange henne till myndigheterna, men då kommer hon att ange Jojo och hans mamma också. Och den ensamme pojken längtar ju efter ett annat barn att vara med...
Under filmens första timme är dråpligheterna i att klä sig i uniform och hitta på skräckhistorier om judar skruvade några snäpp över normalen, så att man lätt kan skratta åt vad såväl de små barnen som de vuxna gör. Efterhand börjar de allvarliga och farliga konsekvenserna av nazistregimen att bli tydligare, och med samma tonläge som tidigare skär det sig extra mycket mellan det tokroliga och det skrämmande. Det får de få bitande sanningarna som sägs av Elsa, den gömda flickan, att kännas så mycket sannare fastän replikerna försvinner på en sekund.
Man skulle kunna berätta samma historia fullkomligt seriöst och kanske stör sig några på den glättiga tonen, men jag anser det att det är bra att vi berättar viktiga historier på olika sätt, som griper tag på olika sätt hos olika människor. Och vi kan vara så tacksamma för en film som spelar Beatles och Bowie på tyska och umgås förtroligt med Rilke - jag abdikerar från kulturelittronen och citerar citatet på engelska, inte tyska:
Let everything happen to you: Beauty and terror
Just keep going: No feeling is final
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar