Är Star Wars science fiction eller fantasy? Det har dryftats sedan galaxen var ung. Sista filmen i trippel-trilogin, The Rise of Skywalker, börjar som en klassisk gotisk skräckhistoria, med mörka stensalar, vittrande statyer och en häxmästare som talar från andra sidan graven. Med en blandning av högteknologi och midichloriansk magi byggs en enorm armé upp för att krossa allt motstånd när First Order blir till Final Order. Så kan de lägga makt bakom orden som sänds ut till allt liv i galaxen: inom sexton timmar kommer de att börja utplåna alla planeter som inte underkastar sig dem.
Mot denna korta deadline arbetar våra få rebeller från sin bas på djungelplaneten Ajan Kloss. De behöver hitta till den mytiska planet varifrån attackerna kommer att starta, och för att hitta dit ger de sig ut på en jakt efter ledtrådar som tar dem till spännande planeter med intressanta varelser och traditioner. Låt oss tittare likväl som Rey, Poe, Finn, C-3PO och BB-8 för några minuter glömma att tiden tickar iväg när vi landar mitt i den färggranna Aki-Aki-festivalen på planeten Pasaana! Men nej, Kylo Rens spejare är dem hack i häl och det är inte bara bråttom utan farligt att hitta den viktiga artefakten de söker.
Snabbt vidare till nästa planet med ett på många sätt kallare klimat, gamla frenemies och så en jätterolig fixare vid namn Babu Frik vars hackande riskerar C-3POs långa minne av allt som hänt i Star Wars-universat (dock inte hans artiga personlighet, tack och lov). På vägen har gänget dessutom plockat upp droiden D-O som är ännu sötare än de små Aki-barnen de lämnade. Ännu ett besök på en bar med en flora av livsformer vi inte mött förut är förstås välkommet. Och så en scen där stackars Stormtroopers faller åt höger och vänster som käglor på en bowlingbana, så överdriven att det måste vara med flit!
Vi kommer att få se många envig mellan Rey och Kylo Ren under skiftande omständigheter, och för egen del uppskattar jag dem alla. Ett sker på ett vidsträckt sandfält, ett på ett grått hav med enorma vågor, ett äger rum trots att de båda är på olika platser. För varje gång blir det tydligare att deras krafter är jämbördiga och det verkar omöjligt att se en av dem vinna över den andra. Men det drivs också in en kil av mörker i Reys kraft. Hon har tränat sin jedi-förmåga hårt under tiden som har gått, och hon är mycket skicklig, men hon vet att hon fortfarande inte har Kraften under kontroll och det är ett farligt tillstånd att vara i.
Det har alltid talats om lockelsen från den mörka sidan, men det har ofta varit mer ord än verkliga känslor när den unge jedins rebellvänner har hovrat i bakgrunden. Nu får vi dock se hur stark den är och skär genom Reys motstånd, när rebellerna slås ned i stora skaror och det kanske handlar om att inordna sig för att inte utplånas. Som väntat pågår slutstriden på två håll: mellan listiga rebellstyrkor och en övermäktig imperie-armé, och mellan bärare av Kraften vars vilja kan komma att styra galaxens öde.
Star Wars: The Rise of Skywalker behöver knyta samman trådar från alla tidigare filmer, särskilt de ikoniska tre i mitten-trilogin. Det gör den litet övertydligt ibland, men visst gör det gott att se gamla vänner dyka upp (Wedge Antilles!) och en del misstag rättas till (Chewbaccas medalj!). Ser man till de tre sista filmerna känns Kylo Rens personliga utveckling inte helt sammanhängande, men för den sista filmens syfte är den tillfredsställande nog. När filmen slutar är framtiden inte självklar, men inte heller omöjlig. "De vinner när du tror att du är ensam."
*** mild spoiler ***
Jag är förvånad och litet besviken över att filmen inte tog chansen att lägga in en slutscen med fest vid lägerelden på Endor, med glada ewoker, en Lando Calrissian som klappar i takt med musiken och döda jediriddare som vänligt ser på från sidan.
Mot denna korta deadline arbetar våra få rebeller från sin bas på djungelplaneten Ajan Kloss. De behöver hitta till den mytiska planet varifrån attackerna kommer att starta, och för att hitta dit ger de sig ut på en jakt efter ledtrådar som tar dem till spännande planeter med intressanta varelser och traditioner. Låt oss tittare likväl som Rey, Poe, Finn, C-3PO och BB-8 för några minuter glömma att tiden tickar iväg när vi landar mitt i den färggranna Aki-Aki-festivalen på planeten Pasaana! Men nej, Kylo Rens spejare är dem hack i häl och det är inte bara bråttom utan farligt att hitta den viktiga artefakten de söker.
Snabbt vidare till nästa planet med ett på många sätt kallare klimat, gamla frenemies och så en jätterolig fixare vid namn Babu Frik vars hackande riskerar C-3POs långa minne av allt som hänt i Star Wars-universat (dock inte hans artiga personlighet, tack och lov). På vägen har gänget dessutom plockat upp droiden D-O som är ännu sötare än de små Aki-barnen de lämnade. Ännu ett besök på en bar med en flora av livsformer vi inte mött förut är förstås välkommet. Och så en scen där stackars Stormtroopers faller åt höger och vänster som käglor på en bowlingbana, så överdriven att det måste vara med flit!
Vi kommer att få se många envig mellan Rey och Kylo Ren under skiftande omständigheter, och för egen del uppskattar jag dem alla. Ett sker på ett vidsträckt sandfält, ett på ett grått hav med enorma vågor, ett äger rum trots att de båda är på olika platser. För varje gång blir det tydligare att deras krafter är jämbördiga och det verkar omöjligt att se en av dem vinna över den andra. Men det drivs också in en kil av mörker i Reys kraft. Hon har tränat sin jedi-förmåga hårt under tiden som har gått, och hon är mycket skicklig, men hon vet att hon fortfarande inte har Kraften under kontroll och det är ett farligt tillstånd att vara i.
Det har alltid talats om lockelsen från den mörka sidan, men det har ofta varit mer ord än verkliga känslor när den unge jedins rebellvänner har hovrat i bakgrunden. Nu får vi dock se hur stark den är och skär genom Reys motstånd, när rebellerna slås ned i stora skaror och det kanske handlar om att inordna sig för att inte utplånas. Som väntat pågår slutstriden på två håll: mellan listiga rebellstyrkor och en övermäktig imperie-armé, och mellan bärare av Kraften vars vilja kan komma att styra galaxens öde.
Star Wars: The Rise of Skywalker behöver knyta samman trådar från alla tidigare filmer, särskilt de ikoniska tre i mitten-trilogin. Det gör den litet övertydligt ibland, men visst gör det gott att se gamla vänner dyka upp (Wedge Antilles!) och en del misstag rättas till (Chewbaccas medalj!). Ser man till de tre sista filmerna känns Kylo Rens personliga utveckling inte helt sammanhängande, men för den sista filmens syfte är den tillfredsställande nog. När filmen slutar är framtiden inte självklar, men inte heller omöjlig. "De vinner när du tror att du är ensam."
*** mild spoiler ***
Jag är förvånad och litet besviken över att filmen inte tog chansen att lägga in en slutscen med fest vid lägerelden på Endor, med glada ewoker, en Lando Calrissian som klappar i takt med musiken och döda jediriddare som vänligt ser på från sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar