Det är tidigt 1990-tal, och på Nordirland pågår ännu konflikten mellan katoliker och protestanter. Men är man tonåring så är man allra mest upptagen av det som händer i ens närhet, och så är det för Erin och hennes vänner på flickskolan i Derry: Clare, Michelle och kusinen Orla. I gänget ingår även James, Michelles kusin, som svårbegripligt nog får börja i deras klass fastän han inte alls är en flicka. Men hans allra största handikapp är att han talar med brittisk accent eftersom han är född i England.
Nytt skolår och nya, höga ambitioner, både i studierna och i privatlivet, vilket kan vara nog så svårt att kombinera. Clare och Erin är duktiga flickor men oj, så mycket annat som kommer emellan, särskilt när de alltid blir överglänsta av Jenny, den duktigaste av duktiga flickor. De är bra på att tänka ut halvbra planer som misslyckas med fantastiska resultat. Erin pendlar mellan ett tillstånd på gränsen till panik och ett tillkämpat lugn, som till exempel när hon skall prata med John Paul som hon är förtjust i. Michelle däremot hymlar inte om att hon är killtokig och (utanför kameran) framgångsrik med det.
Det blir litet tjatigt att alla rutinmässigt kallar James gay trots hans protester, men det är komiskt att de alla avfärdar honom som ful fastän han är jättesöt, till den grad att Erin blir övertygad om att den ukrainska gäststudenten måste vara ute efter James pengar när hon säger att han är snygg. Och över dem alla vakar den blasérade syster Michael, alltid med en sarkastisk kommentar i mungipan när eleverna går överstyr.
Humorn i Derry Girls är inte så sofistikerad, ofta förutsägbar men rolig ändå. Det är speciellt underhållande att få se allt hända i den speciella miljön som Derry var. The Troubles smyger sig in i vardagen också, ibland som ett komiskt inslag men ibland med en påminnelse om hur farligt och blodigt livet kunde vara. Serien är tonsatt med popmusiken från det tidiga nittiotalet och det gör det lätt att leva sig in i, eller minnas, hur det viktigaste i livet kunde vara att få gå på konsert med Take That. De två korta säsongerna är intensiva och roliga, och det skall bli kul att se den tredje säsongen som är planerad till 2020. Och varför inte en spinoff med syster Michael i huvudrollen, som många önskar sig?
Nytt skolår och nya, höga ambitioner, både i studierna och i privatlivet, vilket kan vara nog så svårt att kombinera. Clare och Erin är duktiga flickor men oj, så mycket annat som kommer emellan, särskilt när de alltid blir överglänsta av Jenny, den duktigaste av duktiga flickor. De är bra på att tänka ut halvbra planer som misslyckas med fantastiska resultat. Erin pendlar mellan ett tillstånd på gränsen till panik och ett tillkämpat lugn, som till exempel när hon skall prata med John Paul som hon är förtjust i. Michelle däremot hymlar inte om att hon är killtokig och (utanför kameran) framgångsrik med det.
Det blir litet tjatigt att alla rutinmässigt kallar James gay trots hans protester, men det är komiskt att de alla avfärdar honom som ful fastän han är jättesöt, till den grad att Erin blir övertygad om att den ukrainska gäststudenten måste vara ute efter James pengar när hon säger att han är snygg. Och över dem alla vakar den blasérade syster Michael, alltid med en sarkastisk kommentar i mungipan när eleverna går överstyr.
Humorn i Derry Girls är inte så sofistikerad, ofta förutsägbar men rolig ändå. Det är speciellt underhållande att få se allt hända i den speciella miljön som Derry var. The Troubles smyger sig in i vardagen också, ibland som ett komiskt inslag men ibland med en påminnelse om hur farligt och blodigt livet kunde vara. Serien är tonsatt med popmusiken från det tidiga nittiotalet och det gör det lätt att leva sig in i, eller minnas, hur det viktigaste i livet kunde vara att få gå på konsert med Take That. De två korta säsongerna är intensiva och roliga, och det skall bli kul att se den tredje säsongen som är planerad till 2020. Och varför inte en spinoff med syster Michael i huvudrollen, som många önskar sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar