Konserter med musik från filmer är alltid något speciellt, och särskilt om de har ett intressant tema och väl valda stycken på temat. Och så brukar det ju vara i både Konserthuset och Berwaldhallen när Orvar Säfström plockar fram musik från kända filmer inom fantasy, science fiction och skräck. Nu var det filmskurkarnas tur att stå i fokus. Konserten öppnade med en av de grymmaste skurkarna med den mest medryckande musiken, nämligen Imperial March från Star Wars V: The Empire Strikes Back. Skulle vi inte alla vilja ackompanjeras av den när vi stegar fram med vår svarta mantel fladdrande bakom oss? Men det var nästan litet synd att börja med den ikoniska musiken då varken orkestern eller publiken kändes riktigt uppvärmd.
Så kom Danny Elfmans Waltz to the Death från Tim Burtons första Batmanfilm. Det var skönt otäckt att låta sig svepas med i de fina valstonerna i visshet om att Jokern snart skulle vända det vackra till något hemskt. Och minsann, färre och färre stråkar spelade de fina melodierna och så tog resten av orkestern över med mörkare tongångar. Lika nyanserat och målande i sitt berättande var John Ottmans Main Theme/I Work for Keyser Söze/The Greatest Trick från The Usual Suspects. Med filmen Hellraiser i bakhuvuet kändes Christopher Youngs The Hellbound Heart/Re-resurrection kuslig från början till slut, även när musiken inte innehöll några hotande disharmonier.
I musiken som spelades från The Silence of the Lambs, Main Theme/Lecter Escapes, fanns ett långt stycke av Bachs Goldbergvariationer inlyft, ett klassiskt verk som den annars så grymme Hannibal Lecter gärna avnjöt tillsammans med... blodiga maträtter. Howard Shore hade skrivit den musiken, och också sista stycket i första akten, den sorgliga Gollum's Song från Lord of the Rings: The Two Towers. Den efterlängtade Sabina Zweiacker äntrade scenen och sjöng den vackra, vemodiga melodin. Efter paus fortsatte den ljuvliga smärtan i Ramin Djawadis mycket välskrivna musik från Game of Thrones, först hjärtslitande i Jenny of Oldstones och sedan iskallt i Winter is Here.
John Carpenters tema till filmen Halloween är enkelt, oförglömligt och ruggigt. I arrangemanget för hel orkester växte det till något stort utan att förlora sin kärna, och drog med rätta ned stora applåder från publiken. Så följde Marc Shaimans musik från Stephen King-filmen Misery: Number One Fan, inklusive Beethovens Månskenssonaten i övertjusigt arrangemang av Liberace. Jag har ju sett Bruce Willis spela den fångade författaren i Misery, men mer känd är han förstås från Die Hard, och från den filmen fick vi höra Michael Kamens The Nakatomi Plaza/Gruber’s Arrival/The Vault, med inslag av (åter igen) Beethovens An die Freude vilken ju ackompanjerade Alan Rickman som Gruber.
Den gode Rickman spelade ju i Harry Potter-filmerna men var inte med i scenen vars musik nu spelades från Harry Potter and the Goblet of Fire, nej, det var uppgörelsen mellan Harry Potter och Voldemort, tonsatt av Patrick Doyle, där den dramatiska händelsen tack och lov ledde ut i ljus och hjälp från Harrys döda föräldrar.
Sista ordinarie musiken på programmet var det mycket dramatiska stycket The Beginning/Vampire Hunters av Wojciech Kilar från filmen Bram Stoker's Dracula. Men det fick ju inte sluta än! Mer musik, mer sång krävde de intensiva applåderna. Så då vände man sig till en ur-skurk inte direkt från film, men väl från opera: Nattens Drottnings Aria ur Mozarts Trollflöjten, där förstås Sabina Zweiacker sjöng den hämndlystna drottningens vredesord. Det var en pampig avslutning på ännu en välplanerad och välspelad filmmusikkonsert!
Så kom Danny Elfmans Waltz to the Death från Tim Burtons första Batmanfilm. Det var skönt otäckt att låta sig svepas med i de fina valstonerna i visshet om att Jokern snart skulle vända det vackra till något hemskt. Och minsann, färre och färre stråkar spelade de fina melodierna och så tog resten av orkestern över med mörkare tongångar. Lika nyanserat och målande i sitt berättande var John Ottmans Main Theme/I Work for Keyser Söze/The Greatest Trick från The Usual Suspects. Med filmen Hellraiser i bakhuvuet kändes Christopher Youngs The Hellbound Heart/Re-resurrection kuslig från början till slut, även när musiken inte innehöll några hotande disharmonier.
I musiken som spelades från The Silence of the Lambs, Main Theme/Lecter Escapes, fanns ett långt stycke av Bachs Goldbergvariationer inlyft, ett klassiskt verk som den annars så grymme Hannibal Lecter gärna avnjöt tillsammans med... blodiga maträtter. Howard Shore hade skrivit den musiken, och också sista stycket i första akten, den sorgliga Gollum's Song från Lord of the Rings: The Two Towers. Den efterlängtade Sabina Zweiacker äntrade scenen och sjöng den vackra, vemodiga melodin. Efter paus fortsatte den ljuvliga smärtan i Ramin Djawadis mycket välskrivna musik från Game of Thrones, först hjärtslitande i Jenny of Oldstones och sedan iskallt i Winter is Here.
John Carpenters tema till filmen Halloween är enkelt, oförglömligt och ruggigt. I arrangemanget för hel orkester växte det till något stort utan att förlora sin kärna, och drog med rätta ned stora applåder från publiken. Så följde Marc Shaimans musik från Stephen King-filmen Misery: Number One Fan, inklusive Beethovens Månskenssonaten i övertjusigt arrangemang av Liberace. Jag har ju sett Bruce Willis spela den fångade författaren i Misery, men mer känd är han förstås från Die Hard, och från den filmen fick vi höra Michael Kamens The Nakatomi Plaza/Gruber’s Arrival/The Vault, med inslag av (åter igen) Beethovens An die Freude vilken ju ackompanjerade Alan Rickman som Gruber.
Den gode Rickman spelade ju i Harry Potter-filmerna men var inte med i scenen vars musik nu spelades från Harry Potter and the Goblet of Fire, nej, det var uppgörelsen mellan Harry Potter och Voldemort, tonsatt av Patrick Doyle, där den dramatiska händelsen tack och lov ledde ut i ljus och hjälp från Harrys döda föräldrar.
Sista ordinarie musiken på programmet var det mycket dramatiska stycket The Beginning/Vampire Hunters av Wojciech Kilar från filmen Bram Stoker's Dracula. Men det fick ju inte sluta än! Mer musik, mer sång krävde de intensiva applåderna. Så då vände man sig till en ur-skurk inte direkt från film, men väl från opera: Nattens Drottnings Aria ur Mozarts Trollflöjten, där förstås Sabina Zweiacker sjöng den hämndlystna drottningens vredesord. Det var en pampig avslutning på ännu en välplanerad och välspelad filmmusikkonsert!
Kul att på en konsert helt kunna ägna sig åt filmens musik, som ju annars mest bildar en bakgrund till filmens händelser. Att höra musiken lyfter en också effektivt tillbaka till den bra filmen och man upplever filmen på så vis ånyo där i konserthallen.
SvaraRaderaOrvar Säfström leverar min (och många andras) fankultur på silverfat i form av konserter och böcker, och vi sponsrar glädjeligen hans (förhoppningsvis jetset-)leverne - Tack för det och fortsätt gärna!
Avslutningsvis är Sabina Zweiackers framträdanden så vackra, så vackra.