Med disciplin kan man behålla sina mått - midjemått, höftmått, till och med vadmått. Miriam (Midge) Maisel mäter sig regelbundet och har samma mått som när hon var femton år. Och då borde man också kunna behålla maken och det lyckliga familjelivet, eller hur? Men nej, hennes man Joel erkänner att han har ett förhållande med sin sekreterare och vill skiljas. Poff, så sprack det vackra äktenskapet.
Med moderna ögon kan man se att Midge är hundra gånger bättre än fånige Joel, och det hedrar henne att hon är bestämd och säger nej (nästan) varje gång Joel kommer krypande tillbaka till äktenskapets trygga hamn. Inte nog med det, raskt plockar hon upp mikrofonen Joel tappat under sina försök till ståupp på komediklubben Gaslight, och det som rasar ur henne om svikande karlar som trasar sönder livet är bra mycket roligare än alla Joels snodda skämt, tycker publiken innan polisen kommer och arresterar Midge för oanständigt uppträdande.
Detta utspelar sig 1958, där såväl spruckna äktenskap som rappt skämtande kvinnor fick många att höja på ögonbrynen. Midges fräcka skämt får en extra krydda av hennes polerade uppenbarelse; vacker, välklädd med proper frisyr, smycken och makeup. Faktiskt pågår mer av serien The Marvelous Mrs. Maisel i stora, rikt möblerade lägenheter på Upper West Side och dyra etablissemang där och annorstädes än på gruffiga källarklubbar. Det är där serien börjar skava i mina ögon; visst är det härligt att se de vackra kläderna, miljöerna och musiken, men det känns som att presentförpackningen tar över innehållet.
Något annat som mest irriterar mig är seriens humor, och då menar jag inte vad Midge säger på scen, för jag kan acceptera att skämt från 1950-talet inte går att överföra direkt till dagens humor. Nej, det är alla de putslustiga situationerna i Midges dagliga liv, med hennes föräldrar och vänner, som är av det slaget som inte tilltalar mig. Två personer i förmodat samtal talar förbi varandra i olika tonläge: den ena pratar obekymrat på i racerfart om något som förskräcker den andra, vilken å sin sida målar upp sin fasa och kommande olyckor på grund av vad som sägs. En signifikant mening upprepas misstroget, antingen av den som först sade den eller av den som lyssnade. Detta kan vara roligt i mindre mängder men i The Marvelous Mrs. Maisel lastas varje avsnitt fullt av de här scenerna.
En tredje sak som stör är att ingen verkar allvarligt eller svårt på riktigt för Midge, som vi får höra skall bryta mot alla konventioner och bryta nya vägar för kvinnor. Men tuffa situationer klaras av med en käck motreplik eller Lenny Bruce ex machina, vilket känns extra bittert när det gäller verkligt prövade personer som svarta musiker eller förintelseöverlevare. Vi ser glimtar av vad som egentligen kan stå på spel i Midges ihärdiga manager Suzie, som utsätts för verkliga hot och är beroende av att hennes bekymmerslösa klient drar in pengar någon gång. Men Midge glider vidare i sina välskräddade dräkter, älskad av alla och med vidöppna dörrar framför sig.
Många älskar TV-serien The Marvelous Mrs. Maisel och den har fått flera prestigefyllda priser, så jag har känt mig litet surmagad när jag inte har kunnat uppskatta den. Men några andra tyckare har formulerat sig ännu bättre än jag om vad de ogillar med den här succéserien, så jag lämnar länkarna här för ytterligare jämförelse.
The New Yorker
The Dartmouth
LA Times
En sociolog på Montclair
Med moderna ögon kan man se att Midge är hundra gånger bättre än fånige Joel, och det hedrar henne att hon är bestämd och säger nej (nästan) varje gång Joel kommer krypande tillbaka till äktenskapets trygga hamn. Inte nog med det, raskt plockar hon upp mikrofonen Joel tappat under sina försök till ståupp på komediklubben Gaslight, och det som rasar ur henne om svikande karlar som trasar sönder livet är bra mycket roligare än alla Joels snodda skämt, tycker publiken innan polisen kommer och arresterar Midge för oanständigt uppträdande.
Detta utspelar sig 1958, där såväl spruckna äktenskap som rappt skämtande kvinnor fick många att höja på ögonbrynen. Midges fräcka skämt får en extra krydda av hennes polerade uppenbarelse; vacker, välklädd med proper frisyr, smycken och makeup. Faktiskt pågår mer av serien The Marvelous Mrs. Maisel i stora, rikt möblerade lägenheter på Upper West Side och dyra etablissemang där och annorstädes än på gruffiga källarklubbar. Det är där serien börjar skava i mina ögon; visst är det härligt att se de vackra kläderna, miljöerna och musiken, men det känns som att presentförpackningen tar över innehållet.
Något annat som mest irriterar mig är seriens humor, och då menar jag inte vad Midge säger på scen, för jag kan acceptera att skämt från 1950-talet inte går att överföra direkt till dagens humor. Nej, det är alla de putslustiga situationerna i Midges dagliga liv, med hennes föräldrar och vänner, som är av det slaget som inte tilltalar mig. Två personer i förmodat samtal talar förbi varandra i olika tonläge: den ena pratar obekymrat på i racerfart om något som förskräcker den andra, vilken å sin sida målar upp sin fasa och kommande olyckor på grund av vad som sägs. En signifikant mening upprepas misstroget, antingen av den som först sade den eller av den som lyssnade. Detta kan vara roligt i mindre mängder men i The Marvelous Mrs. Maisel lastas varje avsnitt fullt av de här scenerna.
En tredje sak som stör är att ingen verkar allvarligt eller svårt på riktigt för Midge, som vi får höra skall bryta mot alla konventioner och bryta nya vägar för kvinnor. Men tuffa situationer klaras av med en käck motreplik eller Lenny Bruce ex machina, vilket känns extra bittert när det gäller verkligt prövade personer som svarta musiker eller förintelseöverlevare. Vi ser glimtar av vad som egentligen kan stå på spel i Midges ihärdiga manager Suzie, som utsätts för verkliga hot och är beroende av att hennes bekymmerslösa klient drar in pengar någon gång. Men Midge glider vidare i sina välskräddade dräkter, älskad av alla och med vidöppna dörrar framför sig.
Många älskar TV-serien The Marvelous Mrs. Maisel och den har fått flera prestigefyllda priser, så jag har känt mig litet surmagad när jag inte har kunnat uppskatta den. Men några andra tyckare har formulerat sig ännu bättre än jag om vad de ogillar med den här succéserien, så jag lämnar länkarna här för ytterligare jämförelse.
The New Yorker
The Dartmouth
LA Times
En sociolog på Montclair
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar