Grymheterna som kung Agamemnon och hans närstående har utfört och utstått har gett upphov till många berättelser som belyser var sina utvalda scener ur tragedierna, både för tjugofyra sekler sedan i Grekland och idag, när Jon Fosse skriver den version av Euripides pjäs Ifigenia i Aulis som Dramaten sätter upp. Något som återkommer i de antika pjäserna är hur olika plikter bryts mot varandra: den att följa gudarnas påbud, den att hämnas dödade släktingar med blod, och även den egna moralen och känslan för rättvisa. På scenen visas alla dessa plikter, men alla inblandade bär på tvivel om riktigheten i vad de gör.
Agamemnon är satt till att leda alla Greklands styrkor i krig, men flottan ligger i hamn i Aulis och kommer ingenstans. För att få vind för att segla mot Troja begär gudinnan Artemis att han offrar sin dotter Ifigenia. Nu är hon på väg till Aulis med sin mor Klytaimestra och bror Orestes. För vad skall Grekland kriga mot Troja? För att Klytaimestras syster Helena rövats bort av Paris från Agamemnons bror Menelaus. Därför skall Troja brinna, tusentals soldater dö och Ifigenia offras.
Uppsättningen är mycket texttung, särskilt i början och slutet av pjäsen. Miljön och stämningen skildras av en viskande berättarröst, bakgrunden till historien berättas i långa monologer. Scenen är naken förutom ett antal hängande tygsjok med minimal förankring i handlingen. För mig är Jon Fosses pjäser något som kräver en ansträngning att ta till mig, och den här gången hamnar berättandet på helt fel våglängd. Pjäser från antiken (och även andra epoker) kan presenteras upphöjt, som tidlösa gåtor med aktörer som är spelpjäser i ett evigt spel ovanför deras huvuden; eller på ett personligt plan där vi lider med människorna som mals mellan plikterna och sina egna känslor. Denna version av Ifigenia i Aulis blir varken det ena eller det andra, trots goda insatser från alla på scenen. En stor tröst och värdig avslutning är dock Sten Ljunggrens känsliga stämma i den avslutande sammanfattningen av vad som hände.
Länk till Dramatens sida om Ifigenia i Aulis
Agamemnon är satt till att leda alla Greklands styrkor i krig, men flottan ligger i hamn i Aulis och kommer ingenstans. För att få vind för att segla mot Troja begär gudinnan Artemis att han offrar sin dotter Ifigenia. Nu är hon på väg till Aulis med sin mor Klytaimestra och bror Orestes. För vad skall Grekland kriga mot Troja? För att Klytaimestras syster Helena rövats bort av Paris från Agamemnons bror Menelaus. Därför skall Troja brinna, tusentals soldater dö och Ifigenia offras.
Uppsättningen är mycket texttung, särskilt i början och slutet av pjäsen. Miljön och stämningen skildras av en viskande berättarröst, bakgrunden till historien berättas i långa monologer. Scenen är naken förutom ett antal hängande tygsjok med minimal förankring i handlingen. För mig är Jon Fosses pjäser något som kräver en ansträngning att ta till mig, och den här gången hamnar berättandet på helt fel våglängd. Pjäser från antiken (och även andra epoker) kan presenteras upphöjt, som tidlösa gåtor med aktörer som är spelpjäser i ett evigt spel ovanför deras huvuden; eller på ett personligt plan där vi lider med människorna som mals mellan plikterna och sina egna känslor. Denna version av Ifigenia i Aulis blir varken det ena eller det andra, trots goda insatser från alla på scenen. En stor tröst och värdig avslutning är dock Sten Ljunggrens känsliga stämma i den avslutande sammanfattningen av vad som hände.
Länk till Dramatens sida om Ifigenia i Aulis
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar