Idag är rymdfärder högteknologiska precisionsverk, med en besättning av noggrant tränade och uthålliga individer. Filmer som Alien har visat en framtid där rymdresor är rutin med slitna skepp och blasérad personal. Vad High Life visar är något som tycks ligga mitt emellan de polerna, och det sätter en stämning av oro från de första scenerna. Där finns en bebis på skeppet. Den lär inte ha varit med om den fysiskt smärtsamma accelerationen upp från jordytan, så hon borde ha fötts under färd. Från skeppets utsida nynnar och tröstar Monte medan han lagar en panel. De två verkar vara ensamma på skeppet, men vi ser flashbacks till andra som verkar hemtama i de underliga korridorerna och rummen.
Jag är beredd att lägga åt sidan mina vanligtvis höga krav på teknisk realism för en film som fokuserar på människans villkor, men det visar sig efter hand att omständigheterna och förutsättningarna är någorlunda väl genomtänkta. Dock är det fortfarande inte uppdraget och vetenskapen som är det viktigaste i filmen, utan vad som händer mellan människorna under åren som går.
Skeppet befolkades med brottslingar som genom resan hade en chans att göra en insats för mänskligheten och komma hem som hjältar. De flesta är ungdomsbrottslingar med inre aggressioner och dålig impulskontroll, så läkaren Dibs fyller på lugnande medel i vattenomloppet. Och hon experimenterar även med halvartificiell befruktning på ungdomarna, i de flesta fallen mot deras vilja. Man kan argumentera för att barn som föds på generationsskepp inte har sämre omständigheter än de flesta barn som föds på jorden, men att sätta liv till världen på den här begränsade ytan, med de här skadade människorna, känns ytterst grymt.
Nu är Monte ensam med lilla Willow. Det är en fröjd att se hur fint han tar hand om henne och glädjer sig över hennes små framsteg. (Bebisen är en fantastisk motspelare i filmen!) Men vi anar också frustrationen över de oundvikliga gånger då hon bara skriker högt och han vädjar om att hon skall sluta. Scenerna mellan Monte och Willow är det allra bästa i filmen: två människor som är ensamma med varandra i en ytterst begränsad miljö, varav den ena inte känner till något annat och den andre vet hur utlämnade de är.
High Life hade vunnit på att dra ned på de många utförliga inseminationsscenerna, även om jag kan tänka mig att regissören Claire Denis ville visa att vi tar med oss våra känslor, kroppar och kroppsvätskor ut i den sterila rymden. I filmen finns många minnesvärda detaljer, som den halvruffiga trädgården på skeppet och hur Dibs står i ett hörn med högt luftutblås och låter sitt långa, långa hår fladdra. Men viktigast av allt är omtänksamheten och den växande klokheten hos Willow och Monte.
Jag är beredd att lägga åt sidan mina vanligtvis höga krav på teknisk realism för en film som fokuserar på människans villkor, men det visar sig efter hand att omständigheterna och förutsättningarna är någorlunda väl genomtänkta. Dock är det fortfarande inte uppdraget och vetenskapen som är det viktigaste i filmen, utan vad som händer mellan människorna under åren som går.
Skeppet befolkades med brottslingar som genom resan hade en chans att göra en insats för mänskligheten och komma hem som hjältar. De flesta är ungdomsbrottslingar med inre aggressioner och dålig impulskontroll, så läkaren Dibs fyller på lugnande medel i vattenomloppet. Och hon experimenterar även med halvartificiell befruktning på ungdomarna, i de flesta fallen mot deras vilja. Man kan argumentera för att barn som föds på generationsskepp inte har sämre omständigheter än de flesta barn som föds på jorden, men att sätta liv till världen på den här begränsade ytan, med de här skadade människorna, känns ytterst grymt.
Nu är Monte ensam med lilla Willow. Det är en fröjd att se hur fint han tar hand om henne och glädjer sig över hennes små framsteg. (Bebisen är en fantastisk motspelare i filmen!) Men vi anar också frustrationen över de oundvikliga gånger då hon bara skriker högt och han vädjar om att hon skall sluta. Scenerna mellan Monte och Willow är det allra bästa i filmen: två människor som är ensamma med varandra i en ytterst begränsad miljö, varav den ena inte känner till något annat och den andre vet hur utlämnade de är.
High Life hade vunnit på att dra ned på de många utförliga inseminationsscenerna, även om jag kan tänka mig att regissören Claire Denis ville visa att vi tar med oss våra känslor, kroppar och kroppsvätskor ut i den sterila rymden. I filmen finns många minnesvärda detaljer, som den halvruffiga trädgården på skeppet och hur Dibs står i ett hörn med högt luftutblås och låter sitt långa, långa hår fladdra. Men viktigast av allt är omtänksamheten och den växande klokheten hos Willow och Monte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar