Stackars Askungen! Hennes mor dog för länge sedan och nu lever hon som hunsad piga åt sin styvfar och hans döttrar. Men hon har ändå hjärta nog att hjälpa en tiggare som besöker familjens affär, Don Magnificos Emporium. Passopp, för den där tiggaren var i själva verket den förklädde Alidoro, filosof och vän till prinsen Don Ramiro som just kommit till trakten. När nu Don Ramiro går i giftastankar vet Alidoro att det inte bara är skönhet utan en kärleksfull personlighet som krävs för ett lyckligt äktenskap, och nu vet han att det i Don Magnificos hem finns just en sådan ung kvinna.
Leken med dolda identiteter fortsätter när Don Ramiro låter sin tjänare Dandini spela prins och själv håller sig i bakgrunden som betjänt och betraktare av de möjliga fästmörna. Åh, som Dandini utnyttjar situationen; sprätter fram på de röda mattorna, skickar den förnärmade Don Ramiro på banala uppdrag och solar sig i uppvaktningen från äktenskapskandidaterna. Och kandidaterna det gäller är Don Magnificos döttrar - dock inte den tredje, Angelina/Askungen, som sägs vara död, utan bara hennes ivriga styvsystrar.
Dock har Don Ramiro hunnit sjunga en stark och vacker aria, och efter det hör vi en lika stark och vacker aria från Askungen, vars röst har fått kraft efter de blyga sångerna hon sjöng i operans början. När de två möter varandra, båda okända för varandra, dras de till varandra i ömsesidig attraktion. Men Askungen har inte fått följa med till slottet för vidare uppvaktning, så hur skall det kunna gå bra för deras kärlek?
Inte en gudmor med ett trollspö, utan åter den kloke filosofen Alidoro hjälper Angelina att klä upp sig och komma till prinsens slott. Och när hon kläs upp i den vackra klänningen, mörkblå som natthimlen täckt med gnistrande stenar i svart spets, då är det verkligen magiskt och rörande, liksom alla andra gånger före och efter som hederliga män stiger in och försvarar Askungen mot sin elaka styvfamilj.
Kungliga Operans och regissör Lindy Humes uppsättning av Rossinis Askungen är fantastiskt underhållande, i scenografi, musik och framförande från alla inblandade. Don Magnificos Emporium är ett fascinerande tittskåp i två våningar, kläderna är skönt färgstarka, Dandini och hans motspelare använder sig fullt ut och litet till av humorn som finns i librettot. Den vackra och roliga musiken pryds av huvudrollernas komplicerade arior som sjungs väl - och framför allt med stark känsla. Michele Angelini fyller rollen som Don Ramiro ypperligt, för även om han sjunger så inlevelsefullt att han nästan rusar från orkestern ibland så är hans känslor så äkta att vi självklart önskar honom kärlek och lycka. Lika ledigt och fint sjunger Dara Savinova Askungens roll, en flicka som har behållit sin vänlighet och värdighet när människor har behandlat henne illa. Askungen på Kungliga Operan är ett sant nöje att se!
Länk till Operans sida om Askungen
Leken med dolda identiteter fortsätter när Don Ramiro låter sin tjänare Dandini spela prins och själv håller sig i bakgrunden som betjänt och betraktare av de möjliga fästmörna. Åh, som Dandini utnyttjar situationen; sprätter fram på de röda mattorna, skickar den förnärmade Don Ramiro på banala uppdrag och solar sig i uppvaktningen från äktenskapskandidaterna. Och kandidaterna det gäller är Don Magnificos döttrar - dock inte den tredje, Angelina/Askungen, som sägs vara död, utan bara hennes ivriga styvsystrar.
Dock har Don Ramiro hunnit sjunga en stark och vacker aria, och efter det hör vi en lika stark och vacker aria från Askungen, vars röst har fått kraft efter de blyga sångerna hon sjöng i operans början. När de två möter varandra, båda okända för varandra, dras de till varandra i ömsesidig attraktion. Men Askungen har inte fått följa med till slottet för vidare uppvaktning, så hur skall det kunna gå bra för deras kärlek?
Inte en gudmor med ett trollspö, utan åter den kloke filosofen Alidoro hjälper Angelina att klä upp sig och komma till prinsens slott. Och när hon kläs upp i den vackra klänningen, mörkblå som natthimlen täckt med gnistrande stenar i svart spets, då är det verkligen magiskt och rörande, liksom alla andra gånger före och efter som hederliga män stiger in och försvarar Askungen mot sin elaka styvfamilj.
Kungliga Operans och regissör Lindy Humes uppsättning av Rossinis Askungen är fantastiskt underhållande, i scenografi, musik och framförande från alla inblandade. Don Magnificos Emporium är ett fascinerande tittskåp i två våningar, kläderna är skönt färgstarka, Dandini och hans motspelare använder sig fullt ut och litet till av humorn som finns i librettot. Den vackra och roliga musiken pryds av huvudrollernas komplicerade arior som sjungs väl - och framför allt med stark känsla. Michele Angelini fyller rollen som Don Ramiro ypperligt, för även om han sjunger så inlevelsefullt att han nästan rusar från orkestern ibland så är hans känslor så äkta att vi självklart önskar honom kärlek och lycka. Lika ledigt och fint sjunger Dara Savinova Askungens roll, en flicka som har behållit sin vänlighet och värdighet när människor har behandlat henne illa. Askungen på Kungliga Operan är ett sant nöje att se!
Länk till Operans sida om Askungen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar