Besökaren möts av flickansikten, tretton gånger om samma bild fast inte helt samma. Bilderna är
framställda i grisaille-teknik, där en och samma färg används för att skapa konturer och skuggningar. Flickan tittar ut på oss i gråtoner, sepia, med dragning åt orange eller lila.
Fotona är hängda med visst avstånd från varandra, så man kan inte närstudera två av dem på samma gång. En hastig överblick låter en tro att bilderna är exakt lika varandra. Men de är ju skapade för hand så det kan de inte vara. Kan man se skillnaderna eller är de osynliga för blotta ögat? Jo, vissa skillnader går att peka ut: Rosetten i håret är tydligare i vissa bilder, svagare i andra. Detsamma gäller för mönstret på blusen, och även ärret på kinden som är en delförklaring till utställningstiteln Damaged.
Men ibland när jag tänker att jag har hittat en skillnad mellan två tavlor, går jag tillbaka och jämför och ser att det var min inbillning. Det får mig att fundera över det meditativa i att betrakta de tretton tavlorna; att se skillnader, att inte se dem, att se likheten, att föreställa sig ursprungsfotot, att tänka på flickan på bilden. Det i sin tur får mig att fundera på det meditativa i att teckna bilden tretton gånger, som konstnären Amy Simon har gjort. Hur var det att ta sig an en ny bild? Var det slump att något streck hamnade annorlunda eller inte blev lika svärtat, så att den nya bilden blev litet olik de tidigare? Kunde en avvikelse i början av tecknandet påverka resten av utförandet?
Mest fascinerande är att flickans uttryck, som från början är en tekniskt svårfångad blandning av oro och osäkerhet, i en del avbildningar mjuknat till lugn och någon gång nästan till en världsvan distans till världen framför flickan. En spets på ögonbrynen, en vinkel på ögonlocken, munnens bredd. En ytterst liten detalj kan göra stor skillnad.
Länk till Wetterling Gallerys sida om Damaged
framställda i grisaille-teknik, där en och samma färg används för att skapa konturer och skuggningar. Flickan tittar ut på oss i gråtoner, sepia, med dragning åt orange eller lila.
Fotona är hängda med visst avstånd från varandra, så man kan inte närstudera två av dem på samma gång. En hastig överblick låter en tro att bilderna är exakt lika varandra. Men de är ju skapade för hand så det kan de inte vara. Kan man se skillnaderna eller är de osynliga för blotta ögat? Jo, vissa skillnader går att peka ut: Rosetten i håret är tydligare i vissa bilder, svagare i andra. Detsamma gäller för mönstret på blusen, och även ärret på kinden som är en delförklaring till utställningstiteln Damaged.
Men ibland när jag tänker att jag har hittat en skillnad mellan två tavlor, går jag tillbaka och jämför och ser att det var min inbillning. Det får mig att fundera över det meditativa i att betrakta de tretton tavlorna; att se skillnader, att inte se dem, att se likheten, att föreställa sig ursprungsfotot, att tänka på flickan på bilden. Det i sin tur får mig att fundera på det meditativa i att teckna bilden tretton gånger, som konstnären Amy Simon har gjort. Hur var det att ta sig an en ny bild? Var det slump att något streck hamnade annorlunda eller inte blev lika svärtat, så att den nya bilden blev litet olik de tidigare? Kunde en avvikelse i början av tecknandet påverka resten av utförandet?
Mest fascinerande är att flickans uttryck, som från början är en tekniskt svårfångad blandning av oro och osäkerhet, i en del avbildningar mjuknat till lugn och någon gång nästan till en världsvan distans till världen framför flickan. En spets på ögonbrynen, en vinkel på ögonlocken, munnens bredd. En ytterst liten detalj kan göra stor skillnad.
Länk till Wetterling Gallerys sida om Damaged
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar