Lost Children Archive av Valeria Luiselli

Vi vet att barn skiljs från sina föräldrar och sätts i förvaring vid gränsen mellan Mexico och USA. Vad Valeria Luiselli berättar om är vad som hände redan innan det påbörjades, när ensamma barn försökte ta sig över gränsen kanske för att återförenas med föräldrar som redan var i USA, eller kanske för att fly ett hårt liv där enda utsikten var att dö ung under tröstlösa omständigheter. I hennes bok Lost Children Archive får hennes namnlösa huvudperson reda på att döttrarna till en bekant i New York tagit sig till gränsen, sedan tagits i förvar och nu tappat kontakten med både mormodern i hemlandet och modern i USA. Vår berättare beslutar sig för att söka efter barnen som ett led i att dokumentera hur barn försvinner på detta sätt idag, under en bilresa söderut som hennes man initierat.

Det finns aspekter av boken som gör att den borde vara god läsning. Den främsta är det angelägna ämnet; barn som låses in och skickas tillbaka samma väg de kom av en vuxenvärld de själva inte kan kontrollera. Därtill är familjen vi följer skönt förankrad i modern kultur, och referaten till kända författare och konstnärer är många. Men det sistnämnda hör till det som stöter bort mig vid läsningen. De två vuxnas sätt att möblera sina liv med Susan Sontag, Steven Feld, Philip Glass och andra erkända kulturauktoriteter känns litet ängsligt, som ett sätt att passa in och samtidigt distansera sig från verkligheten.

Den främsta anledningen till att jag inte engagerar mig är, litet i samma banor, att jag upplever deras arbete som poänglöst och inte tillräckligt grundligt genomfört. När boken börjar arbetar både Ma och Pa med att spela in New Yorks ljud. Trots att jag ser alla våra sinnesintryck som nödvändiga och berikande är inspelade ljud den mest otillräckliga formen av dokumentation. De måste alltid kompletteras med text (eller bild) om var de kommer ifrån, och det de förmedlar som inte är tal är svårt att skilja från andra liknande soundscapes. Att arbeta med ljudupptagningar är också lätt att uppfatta som ett jobb för priviligerade kulturarbetare, även om våra huvudpersoner egentligen hör till dem som inte riktigt har fotfäste i etablissemanget.

Att själva resan sker därför att Pa vill dokumentera Apache-indianernas historia på plats i Arizona: de sista som stod emot kolonisationen av white-eyes. Han hade nog tänkt göra resan ensam eller bara tillsammans med sin tioårige son, men nu följs han av sin femåriga styvdotter och hustrun han fortsätter att vända sig ifrån. Själviskt och delvis en övning i navelskådande, men även Ma är självupptagen. Ofta svarar hon inte på de kloka frågorna som barnen ställer. En envishet som gränsar till dumhet (och korsar gränsen) är att man inte vill använda GPS, eftersom en vän som givit ut välgjorda kartor gick i konkurs när alla började använda GPS. Detta och många andra detaljer gör att det är svårt att respektera de två vuxna och engagera sig i vad de vill göra.

En silvertråd som gör boken läsvärd är de korta kapitlen ur den fiktiva italienska boken Elegy for Lost Children. Den berättar barn på en resa lik den som många gör från Sydamerika och norrut, poetiskt och sagolikt trots att varje scen vittnar om grymheter. När så den tioårige pojken får ordet och börjar berätta om resan ur barnens synvinkel finner jag det till sist värt att engagera mig (trots att hans berättarröst egentligen är för lik författarens). Hans och lillasysterns starka kärlek och deras lekar där de försöker göra resan och sin egen plats i den förståelig är mer givande och mer gripande än de vuxnas ältande.

När den röda boken Elegy for Lost Children försvinner fortsätter elegierna ändå, och vävs in i människoliven vi följer. Elegierna refererar till andra verk ur litteraturhistorien, och den sista av dem är tydligt skisserad på T.S. Eliots The Waste Land, vilket är väl gjort. Där Eliot fångar öknen och torkan i några få rader breder orden ut sig över flera sidor i Lost Children Archive, vilket låter en läsare tydligare känna hur länge, länge man kan behöva vandra genom ett ökenlandskap utan hopp om att komma fram. Det är bra att boken gör en så stor upphämtning mot slutet, men den hade blivit bättre om Luiselli kortat och koncentrerat de första tvåhundra sidorna.