Lanny av Max Porter

Lanny är ett älskat barn; hans föräldrar är lyckliga och tacksamma över att han finns i deras liv. Kanske är han litet egen där han går och fantiserar, sjunger och säger underliga meningar för sig själv, och kanske älskar alla honom litet mer bara för det. Lanny och föräldrarna bor sedan några år i en liten engelsk by, och medan pappan pendlar till London för sitt jobb sitter mamman hemma och skriver blodiga deckarberättelser.

Dead Papa Toothwort är en avlägsen kusin till Green Man men lokal för byn. Han har funnits där i sekler, formlös eller i form av allt som rör vid honom, en betraktare som någon gång vart hundrade år rör om litet bland människorna som irriterar och intresserar honom. Hans berättarström är lika upphackad och blandad som han själv, och det är fascinerande att läsa hur natur och skräp tumlar om varandra i hans spår.

Max Porters bok Lanny är också upphackad och omblandad, om än till största delen kronologisk: Dead Papa Toothwort, Lannys föräldrar, hans konstlärare Pete och andra i byn turas om att föra ordet i korta stycken eller längre kapitel. Däremellan kommer också lösa ordslingor uppfångade från människor här och där. Jag tycker egentligen om den här tekniken, men ganska snart börjar Max Porters version att kännas slarvig. De lösa ordströmmarna från bifigurer tillför inte så mycket, och huvudpersonernas tankar och scenerna hänger inte samman förrän alltför sent i boken.

Vi anar att Lanny skall försvinna, och några gånger får vi föraningar om det även om det inte händer då. Men när han verkligen försvinner, halvvägs igenom boken, kan vi under några sidor känna samma panik och senare uppgivenhet blandat med skam som Lannys mamma, och det är djupt gripande, men den inlevelsen släpper snart greppet när historien splittras upp igen. På bokens sista sidor stiger spänningen igen, men det är inte tillräckligt och mitt helhetsintryck är att Max Porters berättelse är litet för lättviktig och ofokuserad.