Litet mer än tvåhundra år har gått sedan Mary Shelley skrev sin banbrytande bok om vetenskapsmannen som skapar liv ur delar som varit döda. Jeanette Winterson tar oss med till hushållet i det regniga landskapet där Mary Shelly, poeterna Shelley och Byron, läkaren Polidori och Byrons älskarinna Claire prövar det moderna, fria livet och puffar varandra till att skriva intressanta berättelser. Winterson ger oss intrycket av att salongen är trång, men ännu trängre är det för Mary att få utrymme mellan männens självsäkra uttalanden om vad som är manligt och kvinnligt. Vi följer hur Marys funderingar formar berättelsen som tagit plats i världslitteraturen, inspirerad av en historia de har hört och av den fysiska känslan av att ha burit ett barn och förlorat det.
I nutid fortsätter berättelsen med samma aktörer i nya roller. Ry Shelly, läkare, besöker sin bekant Victor Stein, intimt känd men svår att lära känna, på en robotkongress. Nej, låt oss inte dölja det faktum att det är en kongress för sexleksaker, med det största fokuset på de sexrobotar som entreprenören Ron Lord utvecklat. Där befinner sig också den påflugna reportern Polly D och kongressfacilitatören Claire, vars gudfruktiga och avvisande inställning till robotar, artificiell intelligens och människohjärnor uppladdade i nya medier sätter henne på tvären mot de andra på ett sätt som irriterar mig en aning. Men hon är till syvende och sidst en del i konversationen mellan de nämnda parterna om just robotar, AI och uppladdning av människohjärnor på nya format. I vanliga fall brukar det störa mig när man blandar samman detta i en seriös diskussion, men här flyter dessa teman in i varandra så som det kan tänkas hända när framtiden diskuteras av engagerade och tillräckligt kunniga människor.
Vår berättare Ry är skeptisk till både möjligheten och lämpligheten i att spara och ladda upp medvetanden efter döden och förlänga livet i en ny kropp (eller kroppslös). Att han tidigare var Mary och har transitionerat från kvinna till man gör honom inte mer benägen att acceptera att kroppen kring medvetandet kan förändras, trots Victors envisa frågor.
Tillbaka i 1800-talet går dock Mary Shelleys tankar i motsatta banor. Sin mor förlorade hon vid födseln, och nu har alla fyra barn hon fött dött. Köttet är så svagt. Tänk om man kunde flytta och spara sinnena någonstans utanför kroppen, kanske i en sten som Shelley, poeten, tänker sig.
Partierna från nutid och artonhundratal korresponderar fint mot varandra. Med namedropping av politiker som Trump och Bolsonaro kommer Frankissstein att kännas daterad inom några år, men boken är tillräckligt fantasifull och framför allt fysiskt påtaglig i en tankedriven värld för att fortsätta vara läsvärd även då.
I nutid fortsätter berättelsen med samma aktörer i nya roller. Ry Shelly, läkare, besöker sin bekant Victor Stein, intimt känd men svår att lära känna, på en robotkongress. Nej, låt oss inte dölja det faktum att det är en kongress för sexleksaker, med det största fokuset på de sexrobotar som entreprenören Ron Lord utvecklat. Där befinner sig också den påflugna reportern Polly D och kongressfacilitatören Claire, vars gudfruktiga och avvisande inställning till robotar, artificiell intelligens och människohjärnor uppladdade i nya medier sätter henne på tvären mot de andra på ett sätt som irriterar mig en aning. Men hon är till syvende och sidst en del i konversationen mellan de nämnda parterna om just robotar, AI och uppladdning av människohjärnor på nya format. I vanliga fall brukar det störa mig när man blandar samman detta i en seriös diskussion, men här flyter dessa teman in i varandra så som det kan tänkas hända när framtiden diskuteras av engagerade och tillräckligt kunniga människor.
Vår berättare Ry är skeptisk till både möjligheten och lämpligheten i att spara och ladda upp medvetanden efter döden och förlänga livet i en ny kropp (eller kroppslös). Att han tidigare var Mary och har transitionerat från kvinna till man gör honom inte mer benägen att acceptera att kroppen kring medvetandet kan förändras, trots Victors envisa frågor.
Tillbaka i 1800-talet går dock Mary Shelleys tankar i motsatta banor. Sin mor förlorade hon vid födseln, och nu har alla fyra barn hon fött dött. Köttet är så svagt. Tänk om man kunde flytta och spara sinnena någonstans utanför kroppen, kanske i en sten som Shelley, poeten, tänker sig.
Partierna från nutid och artonhundratal korresponderar fint mot varandra. Med namedropping av politiker som Trump och Bolsonaro kommer Frankissstein att kännas daterad inom några år, men boken är tillräckligt fantasifull och framför allt fysiskt påtaglig i en tankedriven värld för att fortsätta vara läsvärd även då.
Spännande! Klickade genast hem. Tack för tipset.
SvaraRaderaHoppas du gillar den!
SvaraRadera